När själar mår bra.
(jag har gjort glass igen – KORS I TAKET – jag ska bara lyckas komma på hur jag vill få dom att posera på bild)
Etikett: glädje
-
-
JAG VILL VARA FOTOGRAFEN!
(Fotograf Collin Gray)
Det finns så många snygga, vackra, läckra och fina bilder men det är ytterst få som liksom ger mig en ilning i kroppen. Nästan en förälskelsekänsla. När jag blir alldeles knäsvag, jag ler fånigt och känner mig som fjorton igen med mitt fnitter. Jag är en person som förälskar mig väldigt lätt i saker, bilder, personligheter och människor och jag blir extremt påverkad. Att jag fäller glädjetårar eller att jag gråter hysteriskt av något så enkelt som när jag får syn på en annan människa med ett brett leende hör till min vardag. Jag gråter ofta, nästan för ofta men det är ytterst sällan som jag egentligen är ledsen. Känslomänniska kan man nog kalla det med ett enkelt ord. Lika lätt som jag har för att bli förälskad har jag för att bli arg och förbannad. Det smäller på sekunden. Häng med i svängarna eller håll dig på avstånd.
Den här bilden, har ända sen jag fann den för nåt år sedan, varit en stor favorit och det är en bild som gör mig så avundsjuk på fotografen. Jag vill vara fotografen! Bilden är i det närmaste perfekt på precis alla sätt möjliga. Så som perfektion är för mig. Det är ren kärlek!
Ett litet tillägg:
Jag vet alltså inte vem som är fotografen trots idogt letande så därför står det inte med. ”Bild lånad från Google” är inte rätt att skriva med tanke på att det är inte Google som har skjutit av bilden. Då jag vill sprida det vackra så har jag valt att göra det utan att skriva med ett namn just för att jag ser att det är bättre det än om jag hade låtit bli. Det här förtjänar att visas upp! Om någon tycker att det är fel gjort av mig och anser att jag på något sätt stjäl bilden så är jag den förste att radera, ta bort och be om ursäkt men fram tills dess så får den vara kvar. Vet någon vad fotografen heter så hojta gärna till.Alla bilder som lånas ska namnges, det vet även jag men ibland trotsar jag förbuden men det är i all välmening och absolut inte för egen vinnings skull. Puss
Tillägg två:
Elin Atterstig ryckte in och hjälpte till med att hitta fotografen. Collin Gray är namnet. Nu är bilden om möjligt ännu mer perfekt. Tack Elin! And most of all – Thank you, Collin!
-
REN OCH SKÄR LYCKA
Jag kunde aldrig i mitt liv tro att jag vid trettiofyraårs ålder skulle få upp intresset igen för det där som jag en gång i tiden brann för. Ni som hängt med ett tag vet att det är basket jag jiddrar om. Denna ljuvliga sport med gnisslande skor, stora händer och dunsande bollar. Att intresset dessutom skulle bli starkare trodde jag inte ens var lite möjligt. Jag har dessutom nöjet att få dela hela det intresset med mannen i mitt liv. Han har insett vad hela grejen är med basket. Det händer någonting hela tiden! Det är gruffigt, ruffigt och vackert på precis samma gång. Har man turen får man ibland se passningar, finter och dunkar som gör att nackhåren reser sig för att sedan aldrig vilja lägga sig.
Igår fick vi se årets match. Jag är fortfarande lite skakig. På riktigt! En makalös uppvisning av Borås basket. Vilket lag dom kan vara och vilken fart dom kan få under sulorna. Det var ett så vackert spel att jag skulle kunna dö idag och vara nöjd. Nöjd över att jag fick möjligheten att se hela uppvisningen. Så som dom spelade igår – det är så det ska spelas!
När jag i höstas var och kikade på min ”första” match var det en spelare som fick mig att vilja se mer, och det var för det som jag gick tillbaka. Omar Krayem. Han hade precis allt på plan. En underhållare. En fantastisk spelfördelare om än lite för het på gröten ibland. Trots sina mindre centimeter än dom andra är han en otroligt stor spelare. Att han igår, efter ha varit lite svajig några matcher, fick visa upp sig och bevisa att han är en trollkarl av stora mått mätt gör mig glad ända in i benmärgen. Helt fantastisk att se på!
Bilden är tagen av Christian Johansson aka papac – Kanonbilder! Klicka på namnet för för att se mer.
Det finns många, riktigt bra spelare i Borås basket men några få utmärker sig lite extra och Expressen har fattat det precis. ” När Krayem, Ryan Zamroz och Jason Thomas samtidigt är på humör kan de blåsa vilket lag som helst av banan” Jag skulle vilja lägga till Mike Palm och Chris McKnight. Den startfemman är inte att leka med!
Igår fick vi se ett enat Borås basket. Ett lag! En vilja som jag så gärna vill fortsätta att se på. Dom gjorde precis allting rätt och för det fick dom utdelning. Hela Boråshallen var som ett enda stort kärleksnäste! Med ett helt lag som skiner som solar hela bunten och med coacher som ler ännu bredare DÅ är det så innibänken fantastiskt att få vara med och dela vinsten. Vi ses på plats 21 och 22 även nästa gång. Vi är först där och sist därifrån. As usual!
THANK YOU!
In english – google translate. I´m sorry for that! Please excuse Google for the poor translation.
-
NÄR LIVET ÄR MITT
Jag är sjuk fortfarande. Febern kommer och går. Jag har dumma, täta och jobbiga anfall. Hörseln sinar mer och mer men vet ni vad? Mitt liv är superkul ändå. Dom små glädjeämnena betyder så fantastiskt mycket för att orka med dagarna. Anfallen avlöser tyvärr varandra men ändå känner jag mig glad. Jag har funderat och funderat på hur det ens är möjligt och jag tror att jag kommit på det, förutom att jag tappat mycket i vikt så beror det dels även på alla fina vänner, nya och gamla, ni är sanslösa allihop men mest är det basket. Borås Basket. Ni förtjänar så många kramar, ni anar inte. Ni har gjort mitt liv till något helt fantastiskt. Det kan kanske låta barnsligt, fånigt, löjligt men då får det göra det, jag bjuder på det! Det spritter i benen på mig, jag vill spela, jag vill vara med! Tyvärr, i detta fallet, så har jag en självinsikt och inser naturligtvis att tillräckligt många år från träning och matcher inte gör några underverk för varken trepoängsskytte (vilket i och för sig aldrig var min grej) eller returtagningar men jag vill ändå! Varför måste man vara rationell hela tiden? Jag är dessutom kvinna men vaffan, på torsdag?
Jag lever för tisdagarna, torsdagar som det blir nu, då jag placerar min rumpa på läktaren i Boråshallen. Naturligtvis minst 1,5 timma innan matchstart för att jag ska få ut så mycket som möjligt av det. Att jag har ont i ryggen, pga dom icke ergonomiska bänkarna på läktaren, till måndagen veckan efter är inget att hänga upp sig på. Jag är så uppe i varv att jag väldigt ofta får ta ett straff i bilen hem efter match – anfall. Det är på något sätt värt det, det ger mer än vad det tar. Det ger mig ork att orka några timmar till. Helt fantastiskt vad basket kan göra mycket! För mig gör det just nu allt!
Hörrni, Borås Basket – TACK! Eftersom detta är en fotoblogg/matblogg så får ni här största hjärtat i form av en rödbeta. Det är så vackert att en tår inte alls är konstigt.
Det är med allra största sannolikhet inte sista gången jag glädjeskuttar här.
-
ATT TA TILLBAKA SITT LIV
Jag vill skriva mycket om just glädjen att få tillbaka livet, så idag blir det inte mycket matprat. Gastric bypass-operationen är det bästa jag någonsin har gjort i mitt liv! Jag kan inte säga det nog många gånger.
Att jag mått dåligt över min vikt är inget som jag någon gång känt att jag har gjort men nu inser jag. Just nu mår jag så fantastiskt bra. Allt börjar bli roligt. Jag vågar, jag kan och nu till det absolut bästa – JAG VILL! Jag har aldrig haft en sådan vilja som jag har nu. Livet börjar bli spännande igen!
Jag undrar vart det ska sluta. Jag har ”bara” tappat dryga 25 kg men redan nu har jag förändrats, hur kommer det då bli om 50 kg?! Jag kommer få det bästa livet. Tveklöst!
Förr, när jag gick utanför dörren, så tog jag automatiskt på mig min mask. Glada Helena! Att ha en mask är bra, man slipper visa sitt rätta jag. Jag var alltid ”glad”. Att inta en försvarsställning är viktigt om man i grund och botten är osäker. Jag kände att alla tittade på mig. Jag sa alltid ”Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker” men vad jag egentligen gjorde var att jag läste in allt negativt. Jag var fetast, fulast och alla pratade illa.
NU, oavsett vart jag är, så är min mask undangömd. Jag är idag glad på riktigt. På riktigt! Jag tänker inte längre på något försvar. När jag är ute är jag så stolt och naturligtvis ser alla människor det så idag är det inte några negativa blickar jag läser in. Allt är positivt. Även om jag inte vet, tyvärr, vad andra tänker så ser jag bara att dom är imponerade av att jag har lyckats med det jag har gjort. Det är skithäftigt för att tala klarspråk.
Igår tog jag tillbaka en stor del av mitt liv. Basket! Det har en gång i tiden, under väldigt många år, varit mitt liv. Men i takt med att vikten har ökat så har jag dragit mig längre och längre ifrån. Tills i går.
När jag satt där på läktaren i Boråshallen och hörde gnisslet av skorna på planen så kom tårarna. Vilken känsla! Som jag har saknat det. Förr har jag inte orkat gå och titta och ha masken på mig men nu skiter jag i den. Det pirret jag kände då, när jag satt där och tittade på taggade basketspelare som gör det som dom är absolut bäst på och gnisslar med sina skor för min skull, är så mycket bättre än en fakemask. Det kan låta överdrivet men igår levde jag. Jag tog tillbaka livet. Jag gjorde det jag är bäst på – Jag var mig själv!
Jag är fortfarande helt lyrisk. Tänk att något så lite som att se en basketmatch kan göra så mycket. För mig är det idag allt.
Jag kommer att sopa mattan med livet!
