Etikett: glass


  • ESPRESSOFLOAT

    Godmorgon.
    Här har jag börjat dagen med att vakna klockan fyra, pigg som en lärka. Altandörren öppnades så fort jag behagade lyfta på täcket och kliva upp. Det är lite småkyligt fortfarande men så skönt det är med den friska luften. Det är så mycket liv och rörelse ute i trädgården med alla möjliga fåglar som sjunger upp för dagen. Det är såpass många att till och med jag kan höra dom spela. Det gör mycket för mitt välbefinnande.

    Espressofloat. Något att börja dagen med istället för det obligatoriska kaffet?

    Det är nog att dra det en smula för långt. En espressofloat ska man helst sörpla i sig på kvällskvisten och det gör ingenting om den kvällen tillbringas i en soffa på altanen i behaglig temperatur. Den ska ge tid att njuta. Slänga upp fötterna på bordet, rensa huvudet och bara vara.

    Float är oftast coca cola och glass men det går  att variera i det oändliga (nästan) med valfri sötdricka och glass. Har du aldrig provat det så tycker jag att det är hög tid nu eller ja, till kvällen då.

     


  • HONUNGSGLASS

    Den bästa tiden är nu. Jag är en morgonmänniska som mer än gärna kliver upp runt sexsnåret, sätter på kaffebryggare, startar kaminen och känner lugnet när jag sätter mig vid datorn och ger mig på redigering av lite bilder. Att ”skrota” runt i pyjamas är något som jag uppskattar väldigt mycket. Det är ingen mer än jag som är uppe, det är bara jag och huset. Mannen han trynar i bingen och jag får försöka vara så tyst som möjligt. Något som jag lyckas sådär bra med för hur mycket jag än försöker så trampar jag på precis rätt (läs:fel) ställe på golvet som knirrar, knakar och gnäller så även den döve hör. Jag tappar vedkubbar när jag ska fylla på kaminen och jag snubblar nio gånger av tio över en hund eller en katt som mer än gärna är strategisk och bestämmer sig för att krascha mitt framför fötterna på mig men han, mannen, trynar vidare. Jag misstänker att han är van. Vi har nämligen inga dörrar i vårt hus och kan därför inte stänga in oss. Om man inte vill stänga in sig i badrummet förstås.

    Jag ”skrotar” och mannen trynar. Vår bästa tid är nu.

    Jag har kommit in i ett glass-stim och vill göra glass mest hela tiden något som uppskattas av typ alla förutom jag själv. Jag har fortfarande lite problem att äta just glass efter min operation. Gissar att det kommer förbli så. Att inte lyckas äta glassen som trängs i frysen är lite frustrerande men det får gå ändå eftersom att tillverka den är så vansinnigt roligt. Som jag sagt så många gånger förr så är det både enkelt och det går att variera tills man storknar. Just denna varianten är en honungsglass (glass och honungsrippel)  med marshmallows.

    Honung. När jag hör ordet så brukar jag allt som oftast rynka en smula på näsan eftersom jag tycker det är så sött att det blir för mycket men när jag väl smakar på det kan jag inte alls förstå mig på mig själv. Honung är ju jättegott. Alltid. Det är inte alls för sött. Aldrig någonsin.

    Så, håll till godo. Honungsglass.

    (mer …)


  • ÖVERALLT OCH INGENSTANS.

    Man vet ju aldrig men vill man så finns det fler ställen och fler möjligheter att följa mig. Vill man komma i kontakt med mig så finns även den möjligheten via info@helenaljunggren.com

    Bloglovin – Uppdateras automatiskt. För att lägga till finns det en ”knapp” under varje inlägg.

    Facebook – platsen jag hatar att älska.

    Twitter – @vonSkraphog – Twitter och jag är inte de bästa av vänner men vi försöker nöta på så mycket det går.

    Instagram – vonSkraphog – Här läggs det upp bilder på i princip allt möjligt. Högt och lågt med varierad kvalité.

    Pinterest – Älskar! Kikar mest utan att pinna vidare. Lär mig!

    Vid-sidan-om-blogwww.Lovelylife.se  – Allt som oftast samma inlägg men ibland kan det tänkas komma upp något annat.


  • BLÅBÄRSBJÖRNBÄRSSANDWICH.

    Bästa ordet. Blåbärsbjörnbärssandwich. Man har ju hört talas om Ben & Jerry å så men jag tycker att vi tar och glömmer dom, i alla fall för en stund, för det här är snäppet bättre. Faktiskt! Det kan jag med att påstå utan att skämmas.

    Glassen är en väldigt enkel variant med väldigt få ingredienser. Det enda som är viktigt att tänka på är att den måste bli rejält kylskåpskall innan den skickas ner i glassmaskinen. Något annat behöver man inte tänka på alls, det är bara att blanda och ge.

    Kakorna är vanliga vaniljkakor/smördegskakor. Den enda skillnaden är att jag tillsatt 2 tsk blåbärspulver i smeten. Det gjorde varken till eller från så det kan man utesluta om man känner för det. Glassen innehåller inget gelatin och ingen glykos och jag tycker att när de stått i frysen typ en dag så är det lite hårdare än vad jag tycker den ska vara så tänk på det, ta ut den 20 minuter innan du ska servera så hinner det kräma till sig. Isig blir den inte, oavsett.

    (mer …)


  • ETT LYCKAT MISSLYCKANDE. KOKOS & ANANAS.

    Ibland blir det inte riktigt som jag har tänkt mig. Detta var tänkt att bli en krämig historia till glass men slutade i någon form av sorbet fast ändå glassigt. Typ. Smaken är det absolut inget fel på. Kokos och ananas i samma tugga ÄR gott. Så är det bara! Smakerna tar mig till sommaren, solen, en hängmatta under stora lönnen och en bok. Jag blir lugn av kombinationen. Jag känner solbrännan på axlarna, den där brännan som inte alls var tänkt att svida sådär somrigt men som ändå gör det.

    Att den blev mer som sorbet ser jag inte som något negativt alls, det gör bara att den passar ännu bättre när det är varma vindar och strålande sol. Det svalkar mer, inifrån och ut. Det är fräscht, lite sött och syrligt.

    Vill man inte äta den som glass/sorbet så kan man skopa upp en kula och lägga i ett stort glas och hälla över nån sötsliskig dricka – Vips så har man en float som man sent kommer glömma.

    Idag får engelskan vila. Orkar liksom inte tänka. Google translate får göra jobbet.
    (mer …)


  • MANGO & VIT CHOKLAD.

    Det blir glass och lite till. Läs om du orkar.

    Det finns en glass som min syster har förälskat sig i rejält. Varje gång hon kommer hit så pratar hon om den där glassen men jag kommer liksom aldrig till skott att göra det igen. Troligtvis beror det på att jag vill sällan göra samma sak två gånger utan vill, när jag liksom ändå är igång, testa nya saker och smaker. Glassen hon vill ha är Mangoglass med vitchokladkross (klicka för att komma till receptet). Just den glassen är väldigt lätt i smaken och konsistensen, det är ingen maffig glass vilket betyder att det i princip går att äta precis hur mycket som helst. I princip. Nångång tar det naturligtvis stopp. Eller?

    Nu har jag gjort en annan typ av mangoglass med vit choklad. Den är gräddigare och lite krämigare. Om jag får bestämma så tycker jag den är lite bättre trots att den enbart är smaksatt med arom och innehåller ingen mango alls. Om jag, mot all förmodan, skulle få för mig att göra samma smak en gång till så ska jag absolut prova att göra den med riktig mango istället. Då blir det nog, om möjligt, ännu bättre. Anledningen till att jag tycker att den nya varianten är bättre är för att den innehåller det som många nog tycker är onödigt – gelatinblad och glykos. Det är dom två ingredienserna som gör hela glassen. Det är dom som gör att glassen håller sig fräsch och mjuk trots att den står i frysen i flera dagar efter. Den blir inte isig och den blir inte sådär fet att den åker kana i gommen. För att få till en riktigt bra glass så krävs dom två ingredienserna – Tro mig!

    Gör glassen.

    Nu blir det personligt. Jag vill tala om. Jag behöver berätta.

    Jag är inne i ett skov i nuläget, ett skov som troligtvis kommer att ta knäcken på mig. Jag har anfall som varar i 10-12 timmar, varje dag! Jag lovar att humöret blir inte toppenbra av det. Jag är arg, ledsen, förtvivlad och förbannad om vartannat. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det mer än att köra huvudet i kudden och hoppas på det bästa. Hoppas att jag kan öppna ögonen efter någon timme och vara stabil igen. Om inte, är det bara att göra om samma procedur att köra huvudet i kudden, försök somna för att sedan vakna i tron om att anfallet har gett vika. De senaste dagarna har jag fått göra om den proceduren många gånger utan något trevligt resultat. Nu har jag lärt mig att ljudbok kan hjälpa mig med den värsta stunden av maktlöshet. Även om jag hör som en kratta så trycker jag in dom där lurarna i öronen, höjer ljudet till max (en och annan trumhinna hade nog pyst vid det laget) och lyssnar, försöker förtränga att världen på andra sidan ögonlocken snurrar likt en jojo i full snurr. Det går sådär men det går. Det måste gå, jag har inget alternativ.

    Jag önskar så att jag kunde visa hur det snurrar, hur det känns som att hela huvudet är på väg att skruvas av. Känslan när huvudet släpper från kroppen och kastas ner mot golvet. Golvet som jag inte vet om det är upp eller ner. Hur känslan är att försöka hålla fast huvudet mellan händerna för att på något sätt förvissa mig om att det visst är stilla. Jag önskar även att jag under dessa anfall hade möjligheten att spela in hur det låter i min öron, hur tinnitusen drar igång på alla möjliga instrument. Allt från blockflöjt till flygplansmotorer, trummor och fiol. Innan jag insjuknade i det här fullständigt vidriga visste jag inte vad yrsel var och jag kunde aldrig förstå hur tinnitus faktiskt kan låta. ”Men lite yrsel är väl inget och ett litet pip som låter i bakgrunden kan väl inte vara så illa?” Det kan det! För det är inte lite yrsel och det är inget litet pip. Det är tortyr av värsta sort. Maktlöshet som varvas med ovisshet. Hur länge kommer det vara denna gången? Kommer jag någonsin att kunna sätta mig upp igen? Vågar jag gå ut? Vågar jag åka till en vän utan att köra av vägen eller kommer jag bli stående vidväggrenen och försöka hålla fast huvudet som inte längre sitter fast? (jag kör sällan bil själv av just den anledningen) Hinner jag gå ut med hundarna eller får dom en hel dag inne med en blåsa som är på väg att sprängas? Hur länge blir jag sittande? Kan jag se siffrorna på telefonen så jag kan ringa någon, någon som jag inte hör om den svarar i andra änden? Vem tar hand om det som kommer ur min kropp när jag inte längre orkar hålla emot? Är jag hemma? Är jag ensam? Vart är jag? Allt samtidigt som jag tänker på min man, han som står där som en klippa i full storm, han som håller mitt huvud när jag inte längre orkar, han som lägger handen på min rygg. Min man som kämpar med inte bara sin egen oro utan även min, han som försöker förstå hur han ska göra för att underlätta mitt kontrollbehov under anfall, han som tar hand om allt och torkar mina tårar när jag i min förtvivlan säger ”förlåt förlåt förlåt, förlåt för att jag utsätter dig för det här.”

    Innan jag blev sjuk visste jag inte vad kontrollbehov var. Det var något som jag tyckte var störtlöjligt. Slappna av! Nu är jag av en helt annan tro och jag har ett sjukt kontrollbehov. När jag är ”frisk” och har balansen under någorlunda kontroll måste jag göra allt, ingen får göra det åt mig. Det ska göra på mitt sätt för när jag ligger där i sängen med skruvande huvud och har jävulens orkester i öronen måste jag släppa allt och låta någon annan ta hand om livet, ta hand om mig.

    Livet med meniere är inte bara ”lite yrsel” och det är inte ”lite pip”. Det är ett rent helvete. Ett snurrande helvete som gör så fruktansvärt ont psykiskt och tyvärr även ibland fysiskt när kroppen inte orkar hålla emot, när benen ger vika och segnar ihop likt spagetti som precis skickats ner i kokande vatten, när kärlen runt ögonen brister av kräkningarna som pågår i timmar och när man i ren förtvivlan slår pannan i väggen och önskar att livet tar slut här och nu. Jag orkar inte mer! Jag blev ”lovad” färre anfall, kortare anfall men tyvärr så följer jag inte den mallen heller. Allting blir mer och mer, värre och värre.

    Positivitet kan man komma långt med sägs det, idag vet jag inte ens vad positivitet är. Jag vet inte idag. Jag vet nu. Nu är det stilla, ljudet dämpat. Jag har en maskin tvätt att hänga upp, en diskmaskin att tömma och en säng att bädda. Hinner jag eller blir det en dag med händerna krampande runt huvudet i alla dessa timmar igen? Jag vet inte och det är det som gör så förbannat ont!

    (mer …)


  • KRÄMIG. LJUV. ÅH SÅ LJUVLIG.

    Söker du efter en krämig glass? En glass som är len? En sådan glass som är enkel? Då har du hittat alldeles rätt. Det kan liksom inte bli mer rätt än så här. Den här glassen kommer få dina smaklökar att sjunga högt och länge. När maken smakade rullade ögonen i ansiktet på honom och han viskade nästan fram ”det är är det lenaste jag någonsin smakat, är den på riktigt?” Det är ett tecken som är svårt att inte ta på allvar.

    Om man har en burk kondenserad sötat mjölk i skafferiet och man inte riktigt vet vad man ska göra med den så ska man alltid använda den till glass. Se det som en regel! Eller, vi säger så här, gör aldrig något annat än glass med kondenserad sötad mjölk. Okej?

    Jag har inte smaksatt den med något annat än en gnutta vaniljpulver så man kan säga att det är en vaniljglass fast modell de luxe. Att jag ripplade i världens bästa kolasås gjorde det hela till en symfoni. Det här går inte att misslyckas med, det är en omöjlighet. Har du aldrig gjort egen glass men står i startgroparna för att göra den första är mitt råd att göra denna. Du kommer aldrig vilja köpa glass igen!

    Så, ta fram den där burken med den kondenserade mjölken och sätt igång. Äggvitorna du får över ska du inte slänga, dom tar vi hand om i nästa inlägg och recept.

    (mer …)


  • GLASSTÅRTA. CHOKLAD & KÖRSBÄR

    Ni har väl inte missat Made by Mary? Nä, jag tänkte väl det!

    Häromdagen visade hon upp en pavlovatårta som jag inte lyckas slå ur huvudet. Pavlova är något som kan få mig att i princip gå med på precis vad som helst. Det där sega, söta och spröda är lycka för min mun. Nu lyckades jag inte riktigt få till dom lika vackra som Maria men vad spelar det egentligen för roll när det är smaken som räknas?

    Jag gjorde en glasstårta som jag fyllde med chokladglass och ringlade på lite varm körsbärsgelé som pricken över i.et.

    Om det är gott? Gör det bara så får du svaret i första tuggan!

    Den observante ser att jag endast använt tre av de fyra rundlarna. Vart den fjärde blev av behöver inte inte ta upp men jag kan meddela att jag behöver inte mer sött idag.

    (mer …)


  • MANDELBISCOTTI MED SMAK AV BLODAPELSIN

    Jag nöter på med mina blodapelsiner. Måtte de aldrig ta slut!

    För mig är mandelbiscotti jul men det fungerar lika bra alltid, jämt, ständigt. Så är det!
    Det är en alldeles perfekt skorpa att ta fram till kaffet. Liten och naggande god. Med grovt hackad mandel och lite rivet skal från blodapelsin blir det helt förtäffligt i munnen.

    Att göra biscotti, eller skorpor om man vill vara riktigt vardaglig och inte slänga sig med märkvärdiga ord, är ganska enkelt och det kräver varken mycket tid eller många ingredienser. Förvaras dom i tätslutande burk så håller de dessutom i en evighet. Fast det är klart, går burken att öppna så blir dom inte långvariga.

    Just biscotti är toppen att krossa att ha i eller på glass. Är den i så krossa inte för mycket, det ska inte bli någon grynig glass. Inte bra.

    (mer …)


  • LÄNGTAN. HALLON – DOFTEN AV SOMMAR.

    Någon gång ska jag sluta klaga på kylan men inte idag. I vårt svinkalla hus är det inte alls svårt att längta till sommar och värme. Fullt påklädd under filt hjälper inte. Jag vill ha behaglig temperatur, jag vill kunna andas utan att förfrysa näsan och jag vill kunna ha öppet och känna den ljumma tvärdraget. Det är långt kvar. Alldeles för långt. Under tiden får jag drömma. Hallonsorbet hjälper till.

    Det är inte mycket som slår en hallonsorbet en varm sommardag. Det svalkar hela själen. Det är sött, syrligt och alldeles alldeles underbart. Att det är enkelt att göra gör det ju inte sämre. Vill du ha en riktig ”express-hallonglass” istället för sorbet mixar du frysta hallon med vaniljyoghurt (1 dl bär + 1 dl yoghurt) och serverar genast. Mycket uppskattat av stora som små. Busenkelt!

    (mer …)