Mannen på bilden är mannen som gjort det möjligt – www.MatsLjunggren.com

Det vi aldrig kunde tro har äntligen hänt.  Jag är gravid med precis allt vad det innebär. Växer så det knakar, är arg om ett bi, trött som aldrig förr och humöret åker jojo med bara minuters mellanrum men, MEN, jag mår inte illa. (Det är tydligen något jag ska vara glad över..)

Vi åkte på resa över jul. Till Sydafrika och Mauritsius. Vi skojade lite lätt ”Ska vi inte försöka få med oss en sydafrikan hem?” Eftersom 16 år av ofrivillig barnlöshet och misslyckade IVF under förra året så kunde ju ingen av oss tro att det skulle bli så. Snälla, säg inget om att det har med något miljöombyte att göra eller att jag lyckades ”slappna” av för det skulle betyda att jag under alla dessa år har varit stressad och icke avslappnad. Jag kan säga som så här – vi låg inte direkt på latsidan om man så säger! Den här har vi jobbat oss till med betoning på JOBBAT! Såpass att ingen av oss ville ens röra den andre när vi kom hem. Det är fortfarande så och vi har varit hemma sen 27 december.

Jag går idag in i vecka 10 och det är ju fortfarande väldigt tidigt men vi lever nu och inte sen och för att kunna glädjas hela vägen så valde vi att berätta det för en del ganska omgående och sen har det bara rullat på. NU vet alla! Så håll en tumme eller tre för att det i första veckan av september blir en liten Ljunggren i den här familjen. Just nu är den iaf där i magen nånstans och lever jävel med mig dygnet runt trots att den bara är drygt 35 mm. Det är väl bara en liten hint om hur det här kommer att sluta är jag rädd.

Idag har suget för matfoto börjat krypa fram så smått igen, jag vet inte hur och jag vet inte riktigt när men jag tror att jag kommer att komma igång igen fast det blir nog i en ny tappning. Vi får se!

Ta hand om dig.
Kram