Hela eftermiddagen har jag legat i sängen och stirrat i taket och haft varken ork eller lust att göra nånting. Eller lust har jag nog haft men ingen ork. Nåt åt det hållet. Tupplurarna har avlöst varandra. Strax efter 19 nu på kvällskvisten fick jag upp ångan i i alla fall en knapp halvtimme och det får jag ändå vara nöjd med. Smörkaka alt vaniljkaka alt smördegskaka. Använd det ordet som ligger bäst i munnen. Oavsett vilket så är detta en kaka som stillar det mesta. Nu är jag dock helt slut och ska äntligen få gå och lägga mig. Godnatt.
Etikett: hemsida
-
-
ETT LYCKAT MISSLYCKANDE. KOKOS & ANANAS.
Ibland blir det inte riktigt som jag har tänkt mig. Detta var tänkt att bli en krämig historia till glass men slutade i någon form av sorbet fast ändå glassigt. Typ. Smaken är det absolut inget fel på. Kokos och ananas i samma tugga ÄR gott. Så är det bara! Smakerna tar mig till sommaren, solen, en hängmatta under stora lönnen och en bok. Jag blir lugn av kombinationen. Jag känner solbrännan på axlarna, den där brännan som inte alls var tänkt att svida sådär somrigt men som ändå gör det.
Att den blev mer som sorbet ser jag inte som något negativt alls, det gör bara att den passar ännu bättre när det är varma vindar och strålande sol. Det svalkar mer, inifrån och ut. Det är fräscht, lite sött och syrligt.
Vill man inte äta den som glass/sorbet så kan man skopa upp en kula och lägga i ett stort glas och hälla över nån sötsliskig dricka – Vips så har man en float som man sent kommer glömma.
Idag får engelskan vila. Orkar liksom inte tänka. Google translate får göra jobbet.
(mer …)
-
KIWI & LIME.
Kiwi och lime skulle visa sig vara väldigt gott tillsammans. Här är en sylt/marmelad som passar ypperligt till ostbrickan. Den är söt men har en tydlig smak av den syrliga limen. Super!
****
Ok, lets do this in english. I’ve been thinking about this for quite some time. My english is terrible and I’m actually afraid to write in english. I have developed some kind of phobia. Childish. Ridiculous. Tiresome. I know! But hey, fear is to be overcome.
Kiwi and lime would prove to be very good together. This is a jam/marmalade which is perfect with cheese. It´s sweet but has a distinct flavor of the tangy lime. Amazing!
-
KOKOSMUFFINS MED SMAK AV CITRON.
När jag är uttråkad och helt utan fantasi brukar jag allt som oftast dra fram ingredienser till muffins. Detta bakverk som går att variera i det oändliga. Det är snabbt och enkelt. Alldeles perfekt för den lilla stunden som tristessen håller i sig.
Här är det kokos och citron som trängs tillsammans med en ”chokladboll” (märket är Rafaello, nån krämig historia med nöt i mitten) som trycktes ner i smeten innan plåten skickades in i ugnen. Den bakas då in i ”muffinet”, smälter en smula för att sedan stelna till igen när det svalnar. Gott!
Söndagen gick i kokos-tecken. Kokosglass (glass-sorbet) med ananas och kokosmaränger av äggvitorna som blev över efter glasstillverkningen. Nu behöver jag inte mer kokos på hela året. Nöjd så.
Glass och maräng dyker upp vid ett senare tillfälle.
-
HON GJORDE EN LITEN TÅRTA.
Godmorgon. Så var det åter lördag och solen fortsätter att stråla in genom sovrumsfönstret via rullgardinen på morgonen vilket resulterar i att jag vaknar på tok för tidigt. Att vara uppe tidigt är något som jag ömsom tycker om, ömsom avskyr. Jag tycker om att dra fötterna efter mig, plocka lite här och lite där. Liksom passa på när hälsan tillåter. Hänga upp nattens maskin med tvätt och tända i kaminen medan resten av huset sover men jag önskar också att jag någon gång kunde börja dagen med att vara utvilad. En dag ska jag få uppleva det också. När? Det får tiden utvisa.
Igår gjordes det tårtor i vårt kök. Sånt där finlir som jag fullkomligt avskyr men som jag ändå imponeras av. Jag är ingen person som fixar att pyssla och göra nånting sådär perfekt. Det finns tårtskapare idag som gör konstverk som jag inte ens trodde var möjligt. Jag är ingen sådan. Jag är glad om jag lyckas få till nånting som är ätbart. Så jobbar jag.
Det skapades regnbågstårta här igår, dock inte av mig. Påsklovet med tillhörande besök av student aka lillasyster har fört med sig en hel del bakning. Typ hela veckan. Jag ville inte vara sämre men det jag visar upp är ingen perfektion det är bara gott, sött och sliskigt. Det nöjer jag mig med.
Vanlig hederlig tårta fylld med dulce de leche och mosad banan. Frostad med en frosting som jag hade kunnat äta som frukostfrosting direkt på tallrik med sked. Då är det gott!
-
-
MANGO & VIT CHOKLAD.
Det blir glass och lite till. Läs om du orkar.
Det finns en glass som min syster har förälskat sig i rejält. Varje gång hon kommer hit så pratar hon om den där glassen men jag kommer liksom aldrig till skott att göra det igen. Troligtvis beror det på att jag vill sällan göra samma sak två gånger utan vill, när jag liksom ändå är igång, testa nya saker och smaker. Glassen hon vill ha är Mangoglass med vitchokladkross (klicka för att komma till receptet). Just den glassen är väldigt lätt i smaken och konsistensen, det är ingen maffig glass vilket betyder att det i princip går att äta precis hur mycket som helst. I princip. Nångång tar det naturligtvis stopp. Eller?
Nu har jag gjort en annan typ av mangoglass med vit choklad. Den är gräddigare och lite krämigare. Om jag får bestämma så tycker jag den är lite bättre trots att den enbart är smaksatt med arom och innehåller ingen mango alls. Om jag, mot all förmodan, skulle få för mig att göra samma smak en gång till så ska jag absolut prova att göra den med riktig mango istället. Då blir det nog, om möjligt, ännu bättre. Anledningen till att jag tycker att den nya varianten är bättre är för att den innehåller det som många nog tycker är onödigt – gelatinblad och glykos. Det är dom två ingredienserna som gör hela glassen. Det är dom som gör att glassen håller sig fräsch och mjuk trots att den står i frysen i flera dagar efter. Den blir inte isig och den blir inte sådär fet att den åker kana i gommen. För att få till en riktigt bra glass så krävs dom två ingredienserna – Tro mig!
Gör glassen.
Nu blir det personligt. Jag vill tala om. Jag behöver berätta.
Jag är inne i ett skov i nuläget, ett skov som troligtvis kommer att ta knäcken på mig. Jag har anfall som varar i 10-12 timmar, varje dag! Jag lovar att humöret blir inte toppenbra av det. Jag är arg, ledsen, förtvivlad och förbannad om vartannat. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det mer än att köra huvudet i kudden och hoppas på det bästa. Hoppas att jag kan öppna ögonen efter någon timme och vara stabil igen. Om inte, är det bara att göra om samma procedur att köra huvudet i kudden, försök somna för att sedan vakna i tron om att anfallet har gett vika. De senaste dagarna har jag fått göra om den proceduren många gånger utan något trevligt resultat. Nu har jag lärt mig att ljudbok kan hjälpa mig med den värsta stunden av maktlöshet. Även om jag hör som en kratta så trycker jag in dom där lurarna i öronen, höjer ljudet till max (en och annan trumhinna hade nog pyst vid det laget) och lyssnar, försöker förtränga att världen på andra sidan ögonlocken snurrar likt en jojo i full snurr. Det går sådär men det går. Det måste gå, jag har inget alternativ.
Jag önskar så att jag kunde visa hur det snurrar, hur det känns som att hela huvudet är på väg att skruvas av. Känslan när huvudet släpper från kroppen och kastas ner mot golvet. Golvet som jag inte vet om det är upp eller ner. Hur känslan är att försöka hålla fast huvudet mellan händerna för att på något sätt förvissa mig om att det visst är stilla. Jag önskar även att jag under dessa anfall hade möjligheten att spela in hur det låter i min öron, hur tinnitusen drar igång på alla möjliga instrument. Allt från blockflöjt till flygplansmotorer, trummor och fiol. Innan jag insjuknade i det här fullständigt vidriga visste jag inte vad yrsel var och jag kunde aldrig förstå hur tinnitus faktiskt kan låta. ”Men lite yrsel är väl inget och ett litet pip som låter i bakgrunden kan väl inte vara så illa?” Det kan det! För det är inte lite yrsel och det är inget litet pip. Det är tortyr av värsta sort. Maktlöshet som varvas med ovisshet. Hur länge kommer det vara denna gången? Kommer jag någonsin att kunna sätta mig upp igen? Vågar jag gå ut? Vågar jag åka till en vän utan att köra av vägen eller kommer jag bli stående vidväggrenen och försöka hålla fast huvudet som inte längre sitter fast? (jag kör sällan bil själv av just den anledningen) Hinner jag gå ut med hundarna eller får dom en hel dag inne med en blåsa som är på väg att sprängas? Hur länge blir jag sittande? Kan jag se siffrorna på telefonen så jag kan ringa någon, någon som jag inte hör om den svarar i andra änden? Vem tar hand om det som kommer ur min kropp när jag inte längre orkar hålla emot? Är jag hemma? Är jag ensam? Vart är jag? Allt samtidigt som jag tänker på min man, han som står där som en klippa i full storm, han som håller mitt huvud när jag inte längre orkar, han som lägger handen på min rygg. Min man som kämpar med inte bara sin egen oro utan även min, han som försöker förstå hur han ska göra för att underlätta mitt kontrollbehov under anfall, han som tar hand om allt och torkar mina tårar när jag i min förtvivlan säger ”förlåt förlåt förlåt, förlåt för att jag utsätter dig för det här.”
Innan jag blev sjuk visste jag inte vad kontrollbehov var. Det var något som jag tyckte var störtlöjligt. Slappna av! Nu är jag av en helt annan tro och jag har ett sjukt kontrollbehov. När jag är ”frisk” och har balansen under någorlunda kontroll måste jag göra allt, ingen får göra det åt mig. Det ska göra på mitt sätt för när jag ligger där i sängen med skruvande huvud och har jävulens orkester i öronen måste jag släppa allt och låta någon annan ta hand om livet, ta hand om mig.
Livet med meniere är inte bara ”lite yrsel” och det är inte ”lite pip”. Det är ett rent helvete. Ett snurrande helvete som gör så fruktansvärt ont psykiskt och tyvärr även ibland fysiskt när kroppen inte orkar hålla emot, när benen ger vika och segnar ihop likt spagetti som precis skickats ner i kokande vatten, när kärlen runt ögonen brister av kräkningarna som pågår i timmar och när man i ren förtvivlan slår pannan i väggen och önskar att livet tar slut här och nu. Jag orkar inte mer! Jag blev ”lovad” färre anfall, kortare anfall men tyvärr så följer jag inte den mallen heller. Allting blir mer och mer, värre och värre.
Positivitet kan man komma långt med sägs det, idag vet jag inte ens vad positivitet är. Jag vet inte idag. Jag vet nu. Nu är det stilla, ljudet dämpat. Jag har en maskin tvätt att hänga upp, en diskmaskin att tömma och en säng att bädda. Hinner jag eller blir det en dag med händerna krampande runt huvudet i alla dessa timmar igen? Jag vet inte och det är det som gör så förbannat ont!
-
BÖNAN OCH SNABBMATEN.
Snabba bilder. Snabbmaten som kräver sitt snabba inlägg. Det här är gjort på fem minuter (nästan) men det smakar som att det tagit minst en timme att tillreda. Perfekt mat när hungern attackerar utan någon som helst förvarning. Så. Bra så.
-
CHOKLADEN. MARÄNGEN.
Maränger som är krispiga på utsidan och alldeles mjuka och sega på insidan? Här är dom. Det är stora maränger som kräver sig gottegris. Jag är en. Är du?
De är fyllda med choklad och även en lite krisp från Lindts (Osäker. Eftersom jag slängt förpackningen och har ett lika bra minne som samma förpackning så minns jag ju naturligtvis inte vilket märke) chokladägg med en nöt och en viss aning lakrits. Edit: Anthon Berg är det som är märket! Tack Jessica!
Ät dom som dom är eller gör en marängtårta med glass och annat som tilltalar ditt smaksinne. Böra med marängen och se vart det slutar.