HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: Hjördis

  • TITTA HON ÄTER IGEN. I MORGON.

    Jag har börjat friskna till. Äntligen! Febern är borta men hosta och snuva hänger kvar, som sig bör. Den lär väl sitta i fram till midsommar eller nåt i den stilen men jag ska inte hänga läpp. Det är som det är, jag orkar i alla fall vara uppe och sysselsätta mig själv. Smaklökarna verkar fortfarande vara bedövade dock. Jag testade att locka dom med musslor till lunch men det gick sådär, tyvärr. Det är bättre men inte helt bra så musslorna får gotta sig tills i morgon, då ska det nog vara ordning på fortet igen. Moules marinières är det absolut godaste jag vet så att ha smaklökarna i ordning är mer viktigt än någonsin.

    Mer om det i morgon.
    Idag. En ljuvlig vinterdag och jag tog med mig mina älskade jycklare ut på sjön. Frisk!
    Svea, lyckligaste rottweilern, kunde inte få nog av alla uppborrade pimpelhål. Varenda ett skulle hon trycka ner trynet i. Hon ville väl inte vara sämre antar jag men sämst var hon för ingen fisk kom med upp. Man kan tycka vad man vill om vår Svea men hon är nog den absolut vackraste rottweiler jag sett och hon är, hör och häpna, grym på att lyssna och hon är makalöst rolig. En helskön donna på alla sätt utom vid NEJ!. Då fungerar hon inte riktigt som det är tänkt men man kan ju inte vara bra på allt.

    Hjördis, vårt rara fluff från helvetet, en fin samojed som lyssnar lika mycket som en rostig spik. Jag misstänker att det beror på fluffet för med så mycket fluff på kroppen måste de ju betyda att det även sitter en och annan tuss på insidan. Då blir det inte lätt att höra. Det förstår ju vem som helst.

    Nåväl. Matblogg, det blir det i morgon igen. Då SKA det smaka!

  • SOLGUL KÄRLEK

    Jag har börjat jula på riktigt. Jula inte hjula. Väldigt viktigt att inte ta miste. Det är en markant skillnad. Skulle jag hjula skulle jag med allra största sannolikhet bryta mig sönder och samman och då skulle det inte vara lika roligt. Nä, jag håller mig till att jula, det som man gör i december. Jag är ett sådant bad ass att jag redan börjat. Det är friskt vågat. Nu råkar jag veta att jag är inte på något sätt ensam. En del har redan fått upp granen. Det är imponerande och jag måste erkänna att jag tycker det är väldigt, väldigt mysigt!

    Det juliga jag pillat med idag är marmelad. En julmarmelad med många goda smaker. Det är med citrusfrukter och det är nu som dom börjat smaka precis som dom ska. Apelsinerna är helt i smaken som passar mig. Nu väntar jag bara på clementinerna. Dom där man kan köpa i trälådor. Sådana lådor går åt på löpande band i detta hushållet innan jul. Är det något som smakar och doftar jul så är det decemberclementinerna!

    När jag var färdig med marmeladen så hade den gula på himlen bestämt sig för att krypa till kojs så därför blev det inga fotografier att visa upp men har vi turen på vår sida så visar den sig i morgon igen och då kan jag skjuta bilder som vanligt. Att fota i mörker är värdelöst. Att fota med blixt är värdelöst. Det är bara att ta det kallt och invänta det det där ljuset som gör det så mycket bättre. (jag hade troligtvis hunnit om det inte var för att jag själv kröp till kojs efter lunch och sov alldeles för länge.)

    Jag skulle ha apelsinjuice (den observante ser att det smugit in en citron) till min marmelad men det blev istället ett stort glas med färskpressad apelsinjucie till mig. Det gäller att prioritera. Som tur var så fick jag ihop 1,5 dl juice till som åkte ner i marmeladen. Recept, bilder och annat tjafs återkommer jag med i morgon. Just ja, receptet på fougasse har jag glömt också. Nåväl, google finns om det skulle krisa.

    Kvällens promenad står på schemat så på med vinterkläderna, reflexväst och pannlampa. Förhoppningsvis kommer jag att tina upp igen. Det är inte direkt varmt här uppe på södra Säm. Trevlig kväll på er!

  • MORGONJUICE TILL KVÄLLSMATEN

    Bättre sent än aldrig. Frukost till kvällsmat. Med en timme extra så är hela dygnet skruvat så då spelar det ingen roll. Gör det du vill, när du vill! Det är ändå mörkt ute.

    Jag tycker mycket om mörker och är långt ifrån mörkrädd. Jag njuter i mörker men till och med jag tycker det är tråkigt att det blir mörkt och dystert redan innan klockan slagit 15. När det dessutom regnar så att även jag som hörselskadad hör smattret mot förnsterrutorna, då är det inte speciellt kul längre. Dagar som denna, jämngrå, behöver jag färg och därför passade jag på att starta dagen ordentligt färgglatt.

    Råsaftscentrifugen aka juicemaskinen plockades fram tillsammans med en hel drös av olika citrusfrukter. Egen juice. Sockerchock enligt vissa, upplyftande enligt mig. Egen juice är inget man gör varje dag, eller inte jag i alla fall, eftersom det går åt en hel del frukt för att fylla två glas och så mycket frukt har vi sällan här hemma. Men idag så, då trängdes citrusfrukterna på köksbänken. Även en perfekt mogen mango åkte med ner.

    Jag kunde inte få en bättre start på dagen.
    Nu är det dags för oss att trotsa mörker och regn – Hjördis och Svea behöver sin kvällspromenad. Allt som oftast är det roligt att vara jag. Just nu? Nej.

    Tur att det finns mer juice.
    (mer …)

  • CHOKLADTERAPI. ATT BLI MEDVETEN.

    I lite blågrå toner så kommer här ett av dom absolut godaste recepten på muffins. Det går inte att misslyckas och dom blir alldeles perfekta i ”puffet” och så saftiga att man bara vill ha mer, mer och mer. Lite ljumma, med mjuk choklad,  både i och på toppen, är dom oslagbara! Det krispiga krosset av mintkarameller modell ungefär-som-marianne gör hela härligheten ännu härligare. Med en magsäcksoperation i ryggsäcken går det att äta ungefär 1/4. Sen räcker det, det är bra och hela kroppen, inklusive själen, blir nöjd.

    Något som jag upptäckt nu, nästan 2 månader efter operationen, är att det som jag tycker allra, allra häftigast är hur medveten jag blivit. Jag ser idag hur mat och sötsaker överkonsumeras. Det vräks in i truten som om det vore en byrålåda. Till vilken nytta egentligen, koma? Det är ju inte ens behagligt att bli stånkamätt eller så sockerkickad att hela hjärnan blir seg som överkokt kola. Det är otroligt mycket energi som skyfflas in, när ska det göras åt?  Jag har förstått  under hela mitt liv varför jag blivit fet men jag har aldrig någonsin haft förmågan att erkänna det. Vaddå, jag är ju jättebra mat?! Eller hur, man landar inte på 150 kg om man äter jättebra mat. Det finns ingen kraftig benstomme som är såpass kraftig. Så enkelt är det! Med det sagt så lägger jag upp några fler bilder på sötsaker. Sötsaker är helt okej, opererad eller ej, men i mer normala mängder. Tycker jag. Vad tycker du? Medvetenhet är läckert! Det och självinsikt är dom två bästa orden jag vet.

    Jag vet hur jobbigt det är att vara sjukt överviktig, jag är det fortfarande, men jag tycker att vi alla borde sluta hyckla. Det blir inte bättre av att ljuga, allra sämst blir det för en själv. Usch, nu är jag alldeles för klok. Nästan för klok för mitt eget bästa.

    Har ni varit inne på Tradera och kikat på min lilla auktion till förmån för bröstcancerfonden? Om inte så gör gärna det. Det finns några bröst i världen som behöver oss. Om vi tillsammans gör vad vi kan så kan vi göra skillnad.

    Nu släcker vi ner Rud här uppe på södra Säm. Efter den mest höstiga kvällspromenaden är ett varmt täcke ett måste. Det regnade och blåste från snedden. Varken Hjördis eller Svea kunde begripa varför dom var tvungna att följa med. I sådant väder ska man som hund ligga under kaminen och gotta sig tillsammans med dom andra fyrfota vännerna, katterna, i huset. Det finns ingen bättre plats. Jag önskar själv att jag kunde få plats där under vissa dagar men då får jag nog sluta upp helt med sötsaker. Men, det får ju finnas gränser.

    (mer …)

  • TRE KÄRLEKAR PÅ GRÖNINGEN

    TRE KÄRLEKAR PÅ GRÖNINGEN

    En av dom har dock en längre tunga. Det blir lite svettigt när man utsätts för nya prövningar och får ge sig ut på okänd mark.

    Gårdagen var en pärs för våra stackars hundar och oss också för den delen. Det är inte dom som är de mest vältränade  jycklarna men ändå ville vi ha med oss dom eftersom vi inte ville lämna dom hemma en hel dag själva så det var bara att stuva in dom i bilen med allehanda ting och styra kosan mot Helsingborg och släktträff (Mats sida) ute på Gröningen. Svea och Hjördis är inte vana vid människor, speciellt inte när dom är i en enda stor klunga. Dom är vana vid att vara här hemma, jaga lite bilar längsmed staketet, ta småpromenader längs grusvägen och ta en tur ner till byn nån gång i veckan. Med oss, i hemmets lugna vrå är dom sagolika, ljuvliga och helt klart bäst. I andra sällskap är dom något helt annat – usla! Våra älskade hundar. Knasiga, buffliga, pinsamma, tokiga, idiotiska och älskvärda. Råstarka Svea som skulle välta en 200-årigt träd om hon kände för det och Hjördis som sjunger högt när vinden blåser på hennes öron. Dom är original, utan tvekan. Julia skulle varit med också DÅ hade cirkusen varit komplett. Vi hade behövt ha åtta armar var och ögon i både nacke och panna. Jag tappade precis all lust som bara var möjligt. Allt var som bortblåst och allt blev därefter. Jag hade planer på att ha en mysig picknick, duka upp och fotografera men icke. Jag gjorde några tappra försök men det gick åt skogen varje gång.  Det var alldeles för mycket energi, människor, rörelse, ljud och dofter för att det skulle vara behagligt för våra fyrfotade vänner. Jag vill inte ha varken Svea eller Hjördis annorlunda, dom är perfekta som dom är. I rätt miljöer.

    På detta kaos så hade jag nog en av mina sämre dagar någonsin och jag gissar att det påverkade hundarnas beteende också. Jag var ostabil och frustrerad. Det började redan på fredagen och humöret var så långt från på topp som det bara är möjligt. Så, när vi parkerade bilen här hemma igår kväll, efter 6 timmar i bil tur och retur, var det jag som totalkraschade i sängen med hundar, katter och make. Vårt eget lugna kaos. Vi snarkade ikapp redan efter 5 minuter. Idag börjar humöret skifta och det bättre hållet och det värsta vekar vara över vilket är otroligt skönt.

    Jag har på förmiddagen passat på att ta en timmes promenad i regnet så eftermiddagen kommer tillbringas inne, i värmen vid varsin dator. Precis lagom en dag som denna. Möjligtvis att det blir några sidor av en bok. Det är inte så noga vad som händer bara det inte händer nånting. Jag vill bara vara så så får det bli.

     

    Vi träffade nya, trevliga och otroligt rara människor igår. Dom förtjänar ett alldeles eget inlägg lite senare.

  • Instagram

    En kvällspromenad i solnedgång var allt jag önskade och jag fick det. Vi tog vårt pick och pack (läs: Hjördis och Svea) och begav oss på den 6 km lagom långa turen. Helt perfekt med undantag att jag fick ont i fotsulorna av skorna fast vad gör väl det när man har chansen att se Sverige från bästa sidan. I skogen på en grusväg med dom som betyder allra mest. Fantastiskt på alla sätt.

    Svea avslutade promenaden genom att slänga sig i vattnet från bryggan. Hon är ett riktigt blötdjur. Väl i vattnet passade hon på att ta en 10 minuters simtur. Bra för leder och temperatur. Vår älskade fisk. Hjördis, badkrukan, höll sig på land men hon har tagit ett annat bad – i fästingar! Jag har tappat räkningen. Det är bara att plocka, precis som lösgodis fast vidrigare. Hjördis aka Gräddwispen aka GW.