Godmorgon du sköna svala septembermorgon. Jag tycker om dig!

Som många av er redan vet så går vi här i väntans tider, vi väntar på att få besked om det där lilla ägget har fäst. Igår var det en vecka sedan det sattes in i min kropp och det är en HEL vecka kvar tills vi vet om det påbörjats ett litet liv där inne. Denna eviga väntan. Det som är lite jobbigt är det positiva och det negativa som snurrar runt i huvudet. En del av mig tänker ”såklart att det har tagit sig” medan den andra försöker stoppa, och lyckas tämligen bra med ”hur kan du vara så dum att tro att det kommer ta sig på första försöket?! Tänk på att det är ytterst få som lyckas, om ens alls!” Såpass störande och såpass sorgligt. Jag orkar inte längre med solskenshistorier men jag orkar absolut inte med att höra det negativa eftersom det är andras ord som gör mig alldeles snurrig där inne i knoppen. Det är väl priset jag får betala för att jag från början har varit öppen om det och pratat både vitt och brett.

Nåväl, i och med allt detta så har jag på nåt sätt tappat inspiration och lust att fota. Min fantasi är helt borta, kan inte tänka nytt utan står fast där och stampar på samma ruta. Det vill sig inte alls men förhoppningsvis så ska det väl komma igång igen vad det lider, eller så gör det det inte alls. Det får visa sig.

Häromdagen så fick jag två stora papperspåsar med äpplen från en kompis till min syster och att göra saft var det första jag kom att tänka på eftersom bara tanken på hur många pajer jag skulle vara tvungen att göra för att få slut på dom skrämde mig en aning. Med saft gick det åtminstone några kilo, i detta fallet 6 kg. Att det är 1,5 påse kvar gör mig en smula fundersam, vad ska jag hitta på? En paj, kaka, men sen? Marmelad och sylt också men jag misstänker att det kommer vara en hel påse kvar efter det. Jaja, i värsta fall får rådjuren sig ett ordentligt skrovmål.

Nu återgår jag till min väntan och mitt hopp. Hoppet ska vara det sista som överger en sägs det, jag tror att det är nära nu…

Ta hand om dig!