En fotografisk matblogg
Makens semester
Instagram
Maten
Hpnotiq
Vi gör ingenting. Vi har gett våra kameror en välbehövlig semester. Vi fotograferar med telefonerna och leker med instagram. Vi dricker ohyggligt gott och vi äter ännu godare. Årets bästa upptäckt är helt klart rökta räkor. Har du tillgång till det – ÄT och NJUT! Samma gäller för Hpnotiq. Det blir inte godare än så.
Inte slänga någon mat! Det går att göra fantastiskt goda maträtter på rester. Ett exempel är gårdagens pasta, den passar ypperligt i något så enkelt som en frittata. En form av omelett som går att variera i oändlighet. Kött, vegetarisk, skaldjur….det är bara att välja eller ta det som finns i kylen. Det kan bli många lyckade kylskåpsrensningar. Den vi åt idag var helt i sin ordning. Fast men ändå krämig med en alldeles lagom salt smak. Serranoskinka är något som jag inte äter så ofta men som jag absolut ska se till att ha i kylen lite oftare så att det finns vid kylskåpsrensningar. Superenkelt att göra och fort går det! En perfekt söndagslunch på en dag som man inte ska slita ut sig i onödan.
Sliter ut mig är något som jag absolut inte gör idag. Jag ligger i sängen sen några timmar, alldeles inbäddad av elektronik, täcken och kuddar. Kamera, telefon och dator…med tillhörande sladdar. Någon kyla är inte något som jag behöver oroa mig för. Jag har till och med glömt att slänga in ved i kaminen vilket inte kommer vara så populärt när Mats kommer hem igen. Men vaddå, jag har ju det varmt och skönt och vem vill lyfta på täcket när man vet att de är snorkallt på ovansidan? Inte ens jag är så dum!
Ovan nämnda Mats är iväg med en kompis och fotograferar. Samma nämnda Mats är sen i fredags en väldigt lycklig Mats. Med en ny kamera ser han livet på ett het annat sätt. Det huserar numera två stycken fullformatare i familjen Ljunggren. En till Canon EOS 5D köptes och jag är därmed inte längre ensam med en sådan ljuvlig pjäs. Det är så fantastiskt roligt att dela samma intresse, vi lär oss av varandra eller tja, jag lär mig mest av honom faktiskt eftersom jag egentligen inte är speciellt intresserad av det tekniska. Avtryckarknappen räcker. Vet jag vart den är så är jag nöjd. Allt annat går att ordna till i efterhand. Det ska bli spännande att se vad dom fått till för bilder när dom kommer hem igen, det har trots allt blivit ett väldigt vackert vinterlandskap ute. Snön har kommit i natt, ganska mycket dessutom. Tänk om det kunde få ligga en vecka till, men det är nog för mycket begärt.
Om 1,5 timme är det streamad basket på datorn – Uppsala – Borås. Så vad jag gör i eftermiddag är inte mycket att tveka på. Jag ligger kvar här under täcket i det tekniska virrvarret av sladdar och prylar i några timmar till. Tack gode någon för söndagar, täcke och, sist med absolut inte minst, streamad basket!
Vill du också ha en kamera på ögat? Snövita armar följer med på köpet.
Jag har ingen som helst vana eller finess på att fotografera mig själv i en spegel. Inte helt enkelt faktiskt. Jag förstår inte riktigt hur dom där modebloggarna får till det. Ge det några månader till och jag kommer göra akrobatiska övningar med sådan bravur att till och med spegeln blir chockad. Åh du milde tid, jag lovar att så blir det inte. ALDRIG.
Anledningen till ego-fotograferandet är att i morgon är det en månad sedan jag la mig på operationsbordet. En hel månad! Tiden verkligen rusar i väg. Sedan jag började viktnedgången 5-6 veckor innan operation så har jag tappat hela 21 kg. Jag vet inte om någon ser det för jag gör det inte. Eller jo, visst ser jag men jag tycker inte att det ser ut som att det är så många kilon. Nu ser jag ju mig själv varje dag så det kanske kan bero på det. Hur som helst. Här är jag. Så här ser jag ut nu.
Att jag har lyckats få på mig ett halsband med min mammas senaste gåva till mig är det finaste av allt. Halsbandet har jag fått av Mats för många, många år sedan men det har varit alldeles för litet hela tiden. Det är så många år sedan att Mats inte alls kan minnas att han ens gett det till mig. Detta är i och för sig mannen som glömmer redan efter en timme så jag ska inte begära så mycket.
Månadstenen fick jag i födelsedagspresent av min mamma förra året och eftersom jag känt mig alldeles för pluffsig och rund så har jag aldrig tagit mig i kragen och köpt något att hänga det i så det har legat i badrumsskåpet sedan dess. Att jag kan bära det nu betyder så mycket. Mamma finns med mig i det.
En Canon 5D har äntligen hittat hem. Som jag har väntat och som jag har längtat. Igår eftermiddag köpte jag den och idag fick jag äntligen hämta ut den. Vilken grej! Så snygg, så skön och helt makalös. Jag är helt tagen även om jag ännu så länge bråkar med ljusmätning och annat som jag aldrig behövt bry mig om när jag hade en icke-fullformats-kamera. D5 har mer knappar och inställningar än vad jag någonsin haft. Det tar nog sin lilla stund att hitta rätt men tills dess så kommer jag njuta. Bara känslan när jag skjuter av bilden är helt galen! Det känns verkligen i hela kroppen. Precis som det ska.
Idag somnar jag väldigt glad och i morgon ska det provskjutas precis hela dagen men först måste jag ta ett varv i trädgården. Ha en riktigt skön fredagskväll!
Här är kakan som fått högst betyg någonsin av min älskade Mats. Han var helt lyrisk och vill ha ny kaka varje dag. Jag är beredd att hålla med. Den blev verkligen perfekt på alla sätt och vis. Det bästa var dock att den blev så fantastiskt saftig, utan att bli degig. Makalöst god kaka och makalöst enkel kaka som alla kan bjuda på. Jag använde lite körsbärssirap men om man inte har det hemma så går det ändå. Inga problem alls men har man en skvätt sån sirap så tveka inte att ha i det.
Ikväll är det Harry Potter-premiär och jag och syster har bokade biljetter. Jag tycker om filmerna men jag lyckas inte hålla mig vaken. Det går bara inte. Jag behöver 4-5 dagar för att se klart en film. Det är likadant varje gång. 15-20 minuter in i filmen så åker ögonen ihop och jag snarkar tills eftertexterna börjar. Varje gång! Likaså är det med böckerna. Snark! Det tar lång tid för mig att läsa ut en bok om käre Harry. När vi såg första delen av sista boken så slocknade jag som ett ljus där i biosalongen jag hoppas att jag lyckas hålla mig vaken idag. Jag vill ju verkligen se det. Hur det blir med den saken blir jag varse om senare i kväll. Wish me luck! Det blir strax en tupplur så att jag är utvilad.
Körsbärskaka
2 ägg
2 dl strösocker
50 gram smör
0,5 dl mjölk
0,5 dl körsbärssirap
3 dl vetemjöl
1,5 msk marsanpulver
1,5 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
smör och ströbröd till formen
Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Smält smöret och häll i mjölk/sirap. Blanda ner i äggsmeten. Blanda mjöl, marsan, bakpulver och vaniljsocker innan du rör ner det försiktigt i äggsmetern. Rör försiktigt och blanda inte för länge. Smöra och bröa en form. Häll i smet och ställ i i nedre delen av ugnen (förvärmd) på 175 grader i 35-40 minuter. Sänk till 150 grader efter halva tiden. Ta ut och låt kakan svalna av lite i formen.
Den gamla kameran på bilden är en present till Mats från mig. Han är helförälskad i ”dåliga” bilder och tycker så mycket om det gamla när det kommer till fotografier så den här är redan flitigt använd. Han har inte hunnit skicka in någon rulle för framkallning än så vi vet inte riktigt om det fungerar och blir bra men jag gissar att han blir nöjd för ju sämre bilden är ju gladare blir han. Han är inte som alla andra min Mats. Det är hans bästa egenskap.