HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: kärlek

  • ETT KALAS I ETT GARAGE.

    garage

    Ytterligare en födelsedag har passerat och jag lägger till en siffra efter trean. Det närmar sig fyran med stormsteg. Det här med att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir stämmer verkligen. Jag tycker inte att jag riktigt hänger med. Vips! så är det nytt år och allt börjar om igen.

    Det finns inget tillhörande uterum till vårt hus, visst vi har en altan men den har gjorts om till ett tillhåll för djuren som vi delar lya med. Vi bor på landet, i skogen och har innekatter. ”Jättekonstigt” säger någon. ”Dumt” säger en annan. ”Stackars djur” säger en tredje. osv osv osv…
    1. Nej, inte jättekonstigt. För mig och min man helt normalt.
    2. Jo, det må vara hänt men jag är alldeles förälskad i mina katter. Jag är rädd för att dom ska bli påkörda (vi bor vid en grusväg där det verkar råda fri fart) inte för att dom ska dö (jag vill såklart inte att dom ska dö) utan för att dom ska bli skadade vid en påkörning och att jag då hamnar i en sits då jag kanske måste göra slut på livet. Jag vill inte det! Plus att det finns mycket räv. Jag har hur många anledningar som helst.
    3. Åhnäh. Det går ingen som helst nöd på något av våra djur. Ingen djurmisshandel här inte. I sommar ska dom dessutom få det utbyggt med gräsmatta och annat bra.

    Nåväl, uterum! För två veckor sedan slog det mig att vi kan väl ordna ett uterum i garaget, platsen där det bara är en massa ved. Sagt och gjort, vi började stapla ved (läs: slet ihjäl oss helt) och allt eftersom började det bli det där uterummet som vi väntat på så länge. Där är det ingen ordning, det är ojämnt jordgolv, veden trängs längsmed väggen och vi vet med säkerhet att här kommer många sommarkvällar att rivas av. Jag fullkomligt älskar vårt perfekta operfekta hem! Äntligen har jag landat i det.

    Igår hade min lille och älskade man styrt ihop ett litet kalas för mig och vad passade då inte bättre – uterumsgaraget! Han hade bjudit in våra vänner. Grillarna startades upp och alla hade med sig mat som dukades upp och den mest perfekta buffén tog form. Så mycket gott och SÅ MYCKET mat. Jag blev proppmätt bara av att se all mat så det är inte utan att jag är lycklig för att det blev en hel del över för idag är jag inte riktigt lika mätt. Man kan säga att vi troligtvis har mat för en vecka framöver, eller tja, så länge som maten håller i alla fall.

    Regnet kom ju naturligtvis men vad gjorde väl det. Tack för igår! Ni är allihop helt fantastiska och jag känner en sådan tacksamhet över att ni finns med i vårt liv.

  • KOMOSSE. BRÖLLOP.

    P & K - Komosse

    Jag fick äran att fotografera ett bröllop på en av de finaste platser jag någonsin besökt. Trots att jag bor mer eller mindre ett stenkast (15 min med bil) därifrån så har jag aldrig bemödat mig hela vägen dit (vinter gjorde vi ett försök men kom bara tio meter innan jag stupade i snön och fick vända hemåt pga dyngsur ända in i benmärgen). Det är som att komma till en helt annan värld.

    När ett brudpar så vackert som P & K dök upp visste jag direkt att det här skulle bli den perfekta platsen. Det blev en saga. Vackert!

  • EN PLATS ATT NJUTA

    I brist på mat med tillhörande bilder och recept får vår matplats ställa upp. Det är här vi blir mätta och belåtna. Det är här katterna blir till tomtebloss. (en liten överdrift då det bara är en av dom som lyckats lägga sin svans i ett brinnande ljus. Det gick väl även om oset som uppkom låg som en tjock matta över halva huset under en tämligen lång stund)

    Jag är återigen inne i en period där ingenting är rolig, ingenting smakar som det ska och jag är så enormt trött. Trött på i princip allting. Jag försöker se det bästa även om det är svårt, jag ger mig inte även om det känns omöjligt.

    På nåt sätt vill jag med denna bilden bara säga att jag är så enormt tacksam för alla läsare och för min lilla, lilla familj. Jag får mail och kommentarer här på bloggen som gör mig alldeles överväldigad. Jag har fått kontakt med människor från alla möjliga hörn av världen, människor som jag aldrig någonsin hade ”mött” om det inte vore för en blogg som från början bara var en plats där jag ville visa att jag kunde. Jag hade ingen som helst plan mer än det fick mig att må bra och som jag skrivit i min presentation här på sidan, det får mig att glömma allt det jobbiga. Det är tämligen fantastiskt och helt underbart. Så lite blev så mycket!

    Så, med detta dravel vill jag tacka och niga mitt allra finaste. Tack för att just du finns!

    Puss

     

  • YOU ARE TEARRIFIC

    Kärlek i ett te. Rosen-te med torkade rosenknoppar. Att göra eget te är spännande, det kan bli precis hur som helst. I detta fallet blev det riktigt bra och smaken är mild, lite blommig utan att bli för blommig. Det smakar inte parfym. Det är ett rött roobios i botten. Roobios är förövrigt det bästa teet.

    Rött rooibos – ca 2 dl
    Rosenrot – 2-3 msk
    Torkade rosor – 2-3 msk
    Torkade rosenknoppar – valfri mängd

    Blanda samman och servera till frukost. Du kommer inte få en bättre start på dagen. Jag lovar! 


    Min egen Mats får stå för slutorden.
    Trevlig helg. Ta hand om dig!

  • HERR LJUNGGREN – MITT HJÄRTA

    Limelemoncurden har hamnat i en glass. Här är den. Receptet kommer så småningom.

    Mats – Det är 11 år vi varit förlovade i morgon väl?
    Nä, 12.
    Mats – Nä. 11 år måste det vara!
    Nej! Vi förlovade oss -99. 12 år!
    Mats – Men så kan man ju inte räkna. 2000, 2001, 2002…..
    Men du, din lök. 12 år! Du menar alltså att vi firade 9 år 2009?
    Mats – Jamen…
    Är det inte 10 år mellan 1999 och 2009?
    Mats – Jo så sett.
    Vaddå ”så sett?” 
    Mats – *mummel*
    Har vi varit förlovade i 12 år i morgon?
    Mats – JA! Är maten färdig nu eller?!

    Jag vilar min väska.

    Idag är det vår dag. Idag firar vi. För tolv år sedan drogs jag runt på Londons ALLA gator och fattade ingenting. Efter timmar hamnade vi vid st Paul cathedral och där, under en gyllene ängel, gick han ner på knä och friade. ”Romantikern” slog på stora trumman!  Att jag själv, sju (!!) år, senare fick sätta ett bröllopsdatum är egentligen inget som vi behöver prata speciellt högt om. Mats har sällan bråttom och han skyndar väldigt, väldigt långsamt. Om ni tänker er en trött, lite förkyld sengångare så börjar ni närma er hans fart. Men vem har bråttom egentligen, han är den han är och det är väl därför som jag fortfarande, efter snart 16 år, älskar honom så evinnerligt mycket! Han är det bästa jag har!

  • DET VACKRASTE JAG HAR

    Jag tycker att det är dags för en liten kärleksförklaring och ett litet erkännande. Det gör jag med ett gäng makabra bilder. Jag är lite skum i huvudet och tycker om den här typen av bilder. Kontraster. Vidrigt. Vackert. Någon kanske tycker dom är hemska, äckliga, osmakliga osv men för mig är dom ett enda stort leende. När jag tömmer en kamera och den här typen av bilder rullar upp på skärmen har jag ytterst svårt att sitta still och jag har ett flin från öra till öra. Hade öronen varit borta hade alltså flinet gått runt hela huvudet. Det är på den nivån.

    Hon på bilderna är dessutom det absolut finaste jag har. Lillasyster. Hon som får ställa upp på alla bilder, stackarn. I våras offrade hon sig för fotokonsten och badade i iskallt vatten innan graderna hade passerat  10 grader. Jag hade då aldrig gjort det men hon traskade i så glatt, nåja, endast iklädd ett vitt lakan. Mats visar en av bilderna från just det tagningen. Klicka här för att se bilden och jag kan garantera att hon fortfarande lever. Jag har visat dom förr men kände att det nog är dags igen. Rara rara unge! Tack för att du blivit min lillasyster, du anar inte hur mycket du betyder för mig, Johanna! Inte bara när vi fotograferar och försöker göra vampyrtänder utan alltid!

    En passion har blivit fler. Livet handlar inte bara om mat. Det är så mycket, mycket mer.
    Mi älskar dig, honung!

  • HEMMA HOS LJUNGGREN

    Vi bor på världens vackraste plats. Här är jag hemma. Det är här jag fått den enorma tryggheten som jag så länge har sökt efter. Det finns ingenstans i världen som jag skulle vilja byta detta mot och det menar jag med hela mitt hjärta! Det är långt från allt och alla men det är så värt det. Att få ha en plats att andas på är det bästa av allt.
    Vi har bara skog, åkrar, skog och ännu fler åkrar. Det är livet på en pinne. På avstånd kan vi kika på ”hamnen” i grannbyn Vegby och förundras över all belysning. Behövs den verkligen?

    Nu släcker vi ner den enda lampan som lyser och kryper till kojs. Jag är hemma. På riktigt.

     

     

  • BAKA BAKA BORT DIN SURA MIN

    Ingenting har fått mitt humör att vända idag. En riktigt jobbig dag med allt vad det innebär. Det går upp och det går ner för alla och för mig har det gjort en djupdykning modell brutal. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det beror på. Ångest, oro och ilska blandas om vartannat. Det är en sanslös röra! Jag har försökt sova bort det, prata bort det, äta bort det men inget vill. Det gör ont. Sova går inte för det bara maler, prata går men hundarna undrar vem jag pratar med och blir helstressade därför bör jag hålla tyst, äta går ju som bekant inte heller eftersom det tar tvärstopp. Ibland är det svårt att vara jag.

    Strax efter lunch tröttnade jag rejält och bad min älskade Mats att försöka komma hem tidigare eftersom jag, vid det laget, mer eller mindre tuggade på knäskålarna. Han är det enda som kan hjälpa. Rar som han är så kom han naturligtvis hem så fort han bara kunde. Den tryggheten önskar jag att alla hade. Det är det som gör att jag älskar varje sekund med honom. Underbara människa. När jag väl visste att han var på väg hem så lyckades jag på något sätt placera tankar, ångest och oro lite åt sidan och ägnade mig istället åt att baka bröd.

    Jag la ner all ångest, ilska och oro tillsammans med frön, nötter och frukt. En makalös blandning. Det behövde inte jäsa, bara att klabba ihop, dänga ner i en form och skicka in i ugnen. Sula in det bara! Så, här är mitt ångestbröd. På med rejält med smör och sätt igång att tugga.

    En sak till. Fikon kan vara det absolut godaste som finns.

    (mer …)

  • EN MÅNAD SENARE – GLÄDJE I ETT HALSBAND


    Vill du också ha en kamera på ögat? Snövita armar följer med på köpet.

    Jag har ingen som helst vana eller finess på att fotografera mig själv i en spegel. Inte helt enkelt faktiskt. Jag förstår inte riktigt hur dom där modebloggarna får till det.  Ge det några månader till och jag kommer göra akrobatiska övningar med sådan bravur att till och med spegeln blir chockad. Åh du milde tid, jag lovar att så blir det inte. ALDRIG.

    Anledningen till ego-fotograferandet är att i morgon är det en månad sedan jag la mig på operationsbordet. En hel månad! Tiden verkligen rusar i väg. Sedan jag började viktnedgången 5-6 veckor innan operation så har jag tappat hela 21 kg. Jag vet inte om någon ser det för jag gör det inte. Eller jo, visst ser jag men jag tycker inte att det ser ut som att det är så många kilon. Nu ser jag ju mig själv varje dag så det kanske kan bero på det. Hur som helst. Här är jag. Så här ser jag ut nu.

    Att jag har lyckats få på mig ett halsband med min mammas senaste gåva till mig är det finaste av allt. Halsbandet har jag fått av Mats för många, många år sedan men det har varit alldeles för litet hela tiden. Det är så många år sedan att Mats inte alls kan minnas att han ens gett det till mig. Detta är i och för sig mannen som glömmer redan efter en timme så jag ska inte begära så mycket.

    Månadstenen fick jag i födelsedagspresent av min mamma förra året och eftersom jag känt mig alldeles för pluffsig och rund så har jag aldrig tagit mig i kragen och köpt något att hänga det i så det har legat i badrumsskåpet sedan dess. Att jag kan bära det nu betyder så mycket. Mamma finns med mig i det.

     

  • ATT VARA DEN UTVALDA OCH ETT STYCKE KÖTTFÄRSSOPPA

    Idag har det serverats köttfärssoppa här i huset Rud uppe på södra Säm. En perfekt soppa för dagen, lite åt det hetare hållet. Det blåser som aldrig förr och regnet det slår som spön i backen. En riktigt skön dag om ni frågar mig. Jag gillar detta. Mörkt, ruskigt och kyligt!

    Innan jag ger er receptet så vill jag att ni tar en titt på världens, i särklass absolut bästa katt – Solveig von Skräphög. Han är min katt, bara min! Att han skulle komma till oss var inte alls självklart eftersom vi hade kattätande hundar. Han la sig i mitt knä när jag satt i köket hos lillasyster. Det var en snabbvisit. Han kom till mig och där har han stannat. När han låg där i mitt knä, alldeles jätteliten och vacker så knep han tag i hela mitt hjärta. Jag fullkomligt älskar Solveig och det är ömsesidig kärlek. Ända sen han låg där i mitt knä så var det klart – han skulle med mig hem! Så enkelt var det men så enkelt blev det inte för jag gjorde det dessutom lite svårare för mig. Det blev tre katter tillslut, en bror och en syster skulle naturligtvis få flytta med (hela kullen). Jag upptäckte att kattätande hundar inte går att konvertera till vegetariskt hur lätt som helst så det blev dryga 2 veckor med pyssel av den jobbiga typen. Det var ett fruktansvärt pusslande fram och tillbaka med katter och hundar. Några inne, några ute, en del i vardagsrummet och resten i köket.

    När Julia på fredagen, efter 2 veckor och 1 dag, la ner stridsyxan var det en glädjens dag och sedan den dagen lever katter och hundar i en härlig symbios. Älskade Julia, jag är så glad att hon fick visa för oss att hon visst skulle klara av att leva med katter. Nu springer hon i himlen men världens alla änglakatter.

    När det handlar om mina djur så blir jag så barnsligt fjantig. Jag vet inte varför men dom betyder nåt så otroligt mycket för mig. Dom är dårar och idioter hela bunten men vem är inte det? Här får man vara dåre och idiot bara man är det av rang. Nån klass måste det vara på det och den klassen är det inte alla som håller. Hjördis, Svea, Solveig, Sture och lilla Kjell gör det absolut och dom är precis lika självklara här som vilken annan varelse som helst.  Jag har skrivit om djuren förr och jag gissar att det inte är för sista gången nu heller. Solveig var honkatt första veckan och Kjell var hankatt. Att byta namn var aldrig aktuellt. Dom är ju Solveig och Kjell. Så rätt!

    Han valde mig!

    Nåväl, sluttramsat. Köttfärssoppa var det ja. Med hetta dessutom. Hösten är soppornas tid, helt klart. Det är verkligen helt perfekt på precis alla sätt. Man kan blanda och ge som man själv känner och det behöver inte kosta massa pengar. Att det värmer inombords när det blåser utomhus gör inte det hela sämre alls.

    Vilken soppa är din favorit?

    (mer …)