En fotografisk matblogg
Gratinerad blomkålspuré som är blandat med bechamel och ost. Om det är gott? Om det går att servera i princip vad som helst till det? JA! Kött, fisk, kyckling, sallad. Allt fungerar! Vill man hålla det som LCHF är det bara att utesluta bechamelen. Nästan lika bra men bara nästan. Jag är dåligt påläst så kanske är det så att det finns en lchf-bechamel? Om det gör det, kör på det!
Brylépudding eller bryllepudding som vi säger är något som jag förknippar med barndomen. Smaken och det hiskeligt söta gör mig en sisådär 7-8 år igen och jag ser mig själv sittandes i min farmor och farfars kök. Bryllepudding var då riktigt gott och är så även nu men jag har haft en period mellan då och nu som den inte har varit lika upsskattad. Då har det varit alldeles för sötsliskigt och inte alls sådär ljuvt som det var förr. Som tur är så har jag återigen ändrat mig och äter gladeligen bryllepudding när helst det serveras!
Jag har inget eget recept, jag hade så gärna haft min farmors variant men tyvärr så tog hon med sig det upp till änglarna. Lyckliga änglar! Just det här receptet fungerar alldeles tipptopp, nästan lika bra som farmors. Nästan!
Om man är som mig som älskar kontraster är detta helt perfekt. Sött möter syrligt. Lagom av dom båda. Det söta som blir alldeles lent i munnen och det syrliga som drar lite sådär behagligt på sidorna av munnen. Som sagt, helt perfekt.
Sufflé är något som inte alls är svårt, det blir lite ”marängigt” av det hela. Lite segt men ändå luftigt och fint. Ät den som den är eller servera den med lite lättvispad grädde. Oavsett hur så kommer du bli glad i hela kroppen för den gör dig gott. Jag lovar!
Doften som sprider sig i hela huset under gräddningen är en finfin bonus. Öppna ett fönster och dela med dig till grannarna, vettja!
Alltså, friterade risbollar kan det vara något som är gott?! Jag har bara ett svar på den frågan och det är tveklöst JA!
En risotto med olika godsaker kokas samman och kyls ner, formas till bollar i samma storlek som en vanlig hederlig golfboll, rullas i lite ströbröd och skickas därefter ner i het olja och friteras i några minuter. Upp kommer något som är så vackert i sin gyllenbruna färg och runda fina form. Man kan använda sig av vilken risotto som helst, endast fantasin sätter gränserna.
Det stora kruxet till lunchen idag var att komma på vad vi ville ha till. Vi vacklade, suckade och tjostade över vår totalaavsaknad av någon som helst kreativitet. Det var tvärstopp. Vi ville inte åka och handla bara för det där så det fick bli en djupdykning i kylen (nu åkte vi ju ändå ner och handlade efter att vi hade ätit ändå men det tänkte ju inte vi på då – 3-4 stopp på Ica hör till dagen. Suck, Det man inte har i huvudet får man ha i bensinräkning) och där fanns det vitlökssalami och tomater. Tomaterna skickades in i ugnen några minuter tillsammans med en strimlad rödlök och olivolja medans salamin las vid sidan om. Vi fick en lunch som vi sent kommer att glömma. Maken seglade iväg till drömmarnas land och började spåna på sommarens grillningar då risbollar absolut kommer att användas.
Så, testa friterade risbollar. För att använda ren västgötska – det var vrôlgôtt!
Om det är något som kan göra så att kilona som är kvar dröjer är det det här. Cappuccino! Det är min drog. På riktigt. Jag kan bälga i mig i princip hur många som helst om dagen och jag hoppar gladeligen över både middag och lunch för att istället ta två sådana här.
Fram tills vi var på Sicilien för tre år sedan kunde jag inte ens se på kaffe för att känna avsmak men så fick jag en cappuccino av min man efter frukost och där började mitt kaffesörplande. Siciliansk cappuccino är något utöver det vanliga. Nu har jag inte så många att välja på men jag tror att jag vågar säga att de är de bästa för det var helt sagolikt. När vi återigen kom hem därifrån så återgick jag lite lätt till samma avsmak som jag kände innan men så började jag tröttna på mig själv när jag hela tiden avböjde kaffe när någon frågade och sedan i juni -12 är det min drog. En cappu-maskin kom på födelsedagen och sedan dess är jag helt fast. Finns det Illy-kaffe hemma (vilket det MÅSTE göra) så är det jag som räknar timme mellan varje kopp.
Ekologiskt råsocker på toppen är ett måste. En cappu är ingen äkta cappu utan det. Bara så ni vet!
Någon gång ska jag sluta klaga på kylan men inte idag. I vårt svinkalla hus är det inte alls svårt att längta till sommar och värme. Fullt påklädd under filt hjälper inte. Jag vill ha behaglig temperatur, jag vill kunna andas utan att förfrysa näsan och jag vill kunna ha öppet och känna den ljumma tvärdraget. Det är långt kvar. Alldeles för långt. Under tiden får jag drömma. Hallonsorbet hjälper till.
Det är inte mycket som slår en hallonsorbet en varm sommardag. Det svalkar hela själen. Det är sött, syrligt och alldeles alldeles underbart. Att det är enkelt att göra gör det ju inte sämre. Vill du ha en riktig ”express-hallonglass” istället för sorbet mixar du frysta hallon med vaniljyoghurt (1 dl bär + 1 dl yoghurt) och serverar genast. Mycket uppskattat av stora som små. Busenkelt!
Som titeln antyder. Det här är hett! Mycket chili som får munnen att flämta och svettpärlorna i pannan att trängas men det är alldeles för gott för att avstå att kämpa sig igenom det. Jag har aldrig någonsin gjort kött på detta sättet med så mycket krydda, har varit lite för rädd för att det liksom ska bli för mycket men det blev precis tvärtom. Jag hade lätt kunnat slösa lite mer paprikapulver. Smaken var helt fenomenal och köttet var helt perfekt stekt. Lite rosa i mitten. Även det är något som jag på äldre dagar har lärt mig att uppskatta.
Till det fenomenala köttet serverades en typ av wok med lite allt möjligt som jag fann i kylen. Grönsaker av alla dess slag, sesamolja och en liten skvätt soja. Klart. På 5 minuter är det hela färdigt att servera.
Söndag står på agendan. Hela dagen kommer att spenderas i soffan. Ryggen är bättre och det ska den fortsätta att vara så därför bullar jag upp kuddarna och lutar mig tillbaka.Det ska nog gå bra det här. Skidor på tv, bok och dator får sysselsätta mig antingen jag vill eller inte. Jag har en tendens att bli en smula rastlös efter bara några minuter men jag får helt enkelt bita ihop. Testa tålamodet lite.
Vad gör du en söndag som denna? Tar du det lugnt eller har du ett späckat schema?
Jag skulle behöva lite hjälp med vad man kan servera till friterade risbollar. Det står helt still i huvudet på mig, jag får inte till det alls. Riset är färdigt och även det är kryddat ganska hårt med vitlök och chili så något som är lite mildare skulle vara att föredra. Så, sitter du inne med ett bra tips tar jag tacksamt emot och kanske blir det just ditt förlag som visas på bild i nästa inlägg. Tack på förhand.
Godmorgon världen. En ny dag har börjat. Den har börjat på samma sätt som alla andra dagar denna veckan med extrem ryggvärk. Nätterna är en enda stor pina. Att vända sig i sängen är som att köra in knivar i hela kroppen. Med andra ord, inte skönt och otroligt frustrerande. Jag smörjer, masserar och äter värktabletter som jag aldrig har gjort något annat. Ryggen har krånglat den senaste månaden och i måndags small det till i ryggslutet när jag skulle böja mig efter en katt och sen efter det är jag helt körd. Det gör ont ända ner i vristerna. Jag har många krämpor men smärta är något som jag inte alls är van vid och just den där förbenade smärtan är det värsta som finns. Speciellt när den sitter i ryggen. Bläurk!
Nåväl, det blir nog bra tillslut och tills dess får jag välan fortsätta att gnälla, häva mig upp ur säng och soffa (snurrar runt på mage och glider ner på golvet för att sedan på något sätt krypa uppåt – cirkus maximum släng er i väggen)
Från ryggont i brödbak. När man bakar bröd har jag fått lära mig att det är så viktigt med att vara noga med mängden av alla ingredienserna men varje gång som jag har höftat har bröden en tendens att bli så mycket bättre. Lite sånt och lite sånt. Resultatet har blivit alldeles strålande och bröden blir precis sådär luftiga och fina som jag vill ha dom. Just detta brödet är nog ett av dom bästa jag har gjort. Det är absolut inget avancerat alls, det är bara bakat på frihand och inte efter något som helst recept eller mått, förutom på vätskan. Jag ska försöka återge det så gott jag kan men mitt tips är att ta det lugnt, tillsätt det du vill ha i maklig takt så lovar jag att du har ett bröd som kommer få dig att humma vid varje tugga.
So, here we go!
Att göra sin egen pasta är både roligt och väldigt enkelt. Det tar inte så överdrivet lång tid och resultatet blir alltid, med undtantag för ett fåtal gånger då det har snålats med mjölet, tipptopp.
Jag är inte den där som gillar att jobba med händerna så jag skickar ner alla ingredienser i en matberedare och tillsätter såpass mycket vatten att degen går ihop sig och blir smidig. Ta lite vatten åt gången så reder sig det mesta.
Låt degen vila i kylen i 30-40 minuter. Dela den i fyra på en mjölad bänk. Tryck ut degen och börja köra den i pastamojängen. Kör på den tjockaste delen några gånger (en gång, vik ihop degen och kör igen. Upprepa 3-4 gånger) och sänk sedan några snäpp. Se till att mjöla ordentligt hela tiden och gör inte pastan för tunn. Femman använde jag på min maskin, då blir det lite tuggmotstånd. Koka pastan i lättsaltat vatten i ca 1,5 minut. Häll av och njut! Någon kanske tycker att det är för mycket olja och då är mitt tips – ta mindre.
Pastasåsen. Den ljuva paprikasåsen!
Jag är, eller var tills igår, väldigt skeptisk till älgkött. Har liksom aldrig varit speciellt förtjust i det men nu är det annat ljud i skällan. Att lyckas med älgfärsbiffar trodde jag aldrig att jag skulle göra men nu är det gjort. Inte sista gången jag tänker ge älgköttet en chans.
Biffarna är saftiga och väldigt enkla i den fina enbärssmaken. Den är inte stark utan den finns där och lurkar i bakgrunden. Precis som det ska vara. Enbär är även det en smak som kan bli lite för mycket och därför är jag väldigt försiktigt med den. Att servera biffarna till palsternacksmos skulle även det visa sig vara alldeles kalas. Palsternacka är något som jag är väldigt förtjust i men har en tendens att helt glömma av den. Synnerligen märkligt. Att använda sig av hälften potatis och hälften palsternacka i ett mos ger en lite sötare smak. Inte för sött men just kombinationen sött och salt i samma tugga är inte att förakta.
Idag är en dag som jag går på lågvarv. Ryggont och allmänt väck vilket resulterar i en sömngångares fart, dvs inte fort alls. Jag får därför försöka mig på någon variant på framförhållning så redan vid åttasnåret i morse började jag med dagens middag. Som sagt, framförhållning. När jag väl lyckas resa mig upp igen (ryggen krånglar så förbannat att jag vill äta upp mina hälar i ren frustration. Om jag bara är still går det fint men att ta sig från sittande till stående eller stående till sittande är ett projekt som jag väldigt gärna hade sluppit. När jag väl lyckats resa mig så får jag inte med mig ena benet. Helmärkligt!) hade jag tänkt ge mig på det där med att göra egen pasta. Sist jag gjorde det var det ett mindre kaos i mitt kök. Det hängde pasta överallt. Det bör tilläggas att det var inte för att på nåt sätt låta pasta hängtorka utan det var för att mitt tålamod tog slut och pastadegen flög åt alla håll. Det här med tålamod är inte min grej. Jag hatar tålamod.
