HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: ny blogg

  • RANELIDGODIS.

    Nu blir det enkelt igen. Tänk flummigt. Tänk poesi. Tänk inte alls. Finchoklad eller fulechoklad. Bara att välja. Det är ändå dom kanderade hasselnötterna som gör det. Chokladbräck med torkad frukt och just dom där kanderade hasselnötterna tar lördagsgodiset till oanade höjder. Det fastnar i tänderna, svordomar och tandpetare kan komma till användning men hallå, det är så värt det! Kanderade/brända mandlar kan slänga sig i väggen. Hasselnöt är nya mandeln.

    Han gjorde det. Han den där helflummiga människan Björn Ranelid. Jag kan inte låta bli att roas av hela honom. Jag älskar att störa mig. För stör mig det gör han med råge  men han underhåller mig också. Synnerligen märkligt. Jag var tämligen ensam här i huset igår att bli glad över hans vinst i melodifestivalen. Det sägs att jag är hörselskadad och det kan ju vara det som gör det men jag gillade! Gillade hårt!

    Såg du spektaklet?

    (mer …)

  • DU ÄR MITT CHIPS I MÖRKRET.

    För första gången i mitt liv (tror jag. Jag har ett vagt minne att vi, jag och min papps, gjorde det nångång när jag var en liten, liten knodd men då friterades inte potatisen) har jag gjort egna chips och vilka chips det blev sen. Två smaker. En med bara salt och den andra med grillkrydda. Så fantastiskt enkelt och vilken skillnad i smak. Det är så här jag vill att chips ska smaka. Snygga blev dom också! Alla tillsatser borta! Tja, förutom dom i grillkryddan.

    Jag önskar att jag haft en mandolin istället för osthyvel, då hade det om möjligt blivit ännu bättre då vissa skivor blev lite för tjocka och således lite mjuka efter fritering men det avhjälptes genom att slänga in dom i ugnen på en plåt. Öppna luckan och sätt temperaturen på 80 grader. Låt stå tills de blivit krispiga och fina men håll koll så att de inte tar färg fast det ska inte vara några problem vid den temperaturen.

    Jag har gjort Ranelidgodis som alldeles strax ska fotograferas. Ranelid är ju som bekant med i Melodifestivalen ikväll och naturligtvis förtjänar han ett godis. Något annat skulle vara ett helgerån.

    ” Fjärilsbevingad choklad med Guds kanderade hasselnötter och torkade, rosenrröda körsbär. Helvetets smaker är vägen till själens harmoni. Ett mirakel.” 

    (mer …)

  • MY EVEREST.

    Brylépudding har visat sig bli min största prövning här i livet. Inte att det är något fel på själva puddingen i sig, den är makalöst god på precis alla sätt, men att få den att se bra ut på bild verkar vara helt omöjligt. Jag har ett fotojobb på just brylépudding och bilden är det som är det viktigaste. Jag har sjunkit så lågt att jag vid 4.e försöket köpt halvfabrikat. En desperat handling att få till den perfekta bilden. Det lyckades inte det heller och det var det enda försöket som åkte i soporna. Om det smakade bra? Brylépudding ala halvfabrikat är inget man ska stoppa i munnen. Du kan lika gärna smäcka i dig en tub med lim som du sockrat tills den börjat gulna. Ett big NO NO!

    De andra försöken har slutat på precis samma sätt. Jag sitter på stolen, deppar för att bilderna blir så makalöst tråkiga, stirrar på kameran och lyckas på nåt sätt komma åt en sked. Vips så är brylépuddingen ett minne blott och jag blir både sockerkickad och ångestfylld på samma gång. Hur ska jag göra?!

    Jag vet inte hur jag ska bära mig åt men nu står 5.e försöket i ugnen så förhoppningsvis är det i dag som jag lyckas. Det höll på att bli fiasko redan från start idag då både ugn och spis valde att lägga av. Stendöd! Som tur var så är min man mindre stendöd, trots förkylning, och lyckades tänka ut att ett besök till proppskåpet skulle med allra största säkerhet lösa problemet. Mycket riktigt!

    Att vattenpumpen strulade direkt efter är inget som jag tänker prata högt om.
    Med all otur måste ju bara bilden komma idag, eller?

    Jag började för en fasligt massa dagar sedan att vara med i utmaningen att blogga 100 inlägg på lika många dagar. Jag är en vekling och har misslyckats. Det är inga problem att lyckas med hundra dagar i sträck men det blir lite därefter. Jag har inte den fantasin och dom orden som krävs för att det ska lyckas så därför återgår jag nu till att blogga i min egen takt. Det känns bättre. Faktiskt.

    (mer …)

  • JAG HAR TAGIT KÅL PÅ DET

    Rödkål och blodapelsin i en synnerligen välsmakande kombination. Hur det nu kan vara möjligt så var jag inte alls sugen på musslor idag , jag ville istället ha något krispigt och lite syrligt. Rödkål, eller tja, vilken kål som helst tycker jag är så fantastiskt gott att äta som det är. I mina papper som jag fick efter min operation så står det att jag bör hålla mig undan från kål det första året men vem kan hålla sig borta från något som är så gott? Jag mår ju dessutom inte sämre av att äta det. Dom tog bort min magsäck av plåt och gav mig liten del tarm i titan istället tydligen för jag har inte märkt av något problem alls. Tipptopp.

    Blodapelsinerna är fortfarande ljuvligt goda, tyvärr lite för små men man kan inte få allt här i världen. Om jag inte kan få allt så vill jag i alla fall ha det mesta! Att de är vackra att titta på gör inte saken sämre alls.

    Det sjuka verkar inte vilja släppa från familjen Ljunggren. Mitt har släppt såpass att jag inte känner mig sådär dyngsjuk men tyvärr kom det hem en väldigt ynklig make på eftermiddagen med ond hals och feber. Nu vet han vad han har att vänta. Jag hoppas att han lyckas mota bort det och att han känner sig bättre i morgon. Vila kan göra underverk. Vila och lite gott i magen.  Vila = soffa och film. Gott i magen = Hemmakvällsgodis

    (mer …)

  • FEBRIGT OCH BILDLÖST

    Mazariner
    Glass
    Gurkstavar och dipp
    Paj

    Det är på väldigt många sätt tur att jag inte är förkylningssjuk så ofta. Tyvärr så smakar alla godsaker ovan precis likadant. Det vill säga – absolut ingenting! Jag är inne på andra dagen med hög feber, hosta och makalös huvudvärk. Varannan timme, mellan ingentingsmakande godsakerna, slinker det ner alvedon och bisolvon (ja, jag överdoserar i nuläget) på löpande band tätt följt av två duschar otrivin menthol i vardera borre. Jag orkar hålla mig uppe korta stunder, de stunder jag äter och hoppas på att få en smakupplevelse som ska hjälpa mig att uthärda men icke, så är det inte. Det enda som hjälper, en smula, är att ynka.

    Nu ska jag återgå till täcket, kudden och min rara Mats. Han är i alla fall alldeles toppen på alla sätt!

    Så mycket gott och så väldigt smaklöst.

  • LUNCH I VINTERTID

    Varför göra det svårt för sig? Köp en burk med färdig soppa eller var ambitiös och gör egen, häll ner i en termos och bege dig ut i vintervädret. Det finns inget som smakar så gott och som värmer händerna så skönt när kylan biter sönder fingrarna.

    Även om vintern inte på något sätt har kommit upp i samma kaliber som förra med kyla och mängder av snö i flera månader så är jag så evinnerligt trött på det. Jag vill vara varm (inte av feber), jag vill ha sol, jag vill ha grönt gräs och jag vill slippa tända i kaminen vareviga dag bara för att ens klara av att sätta fötterna på golvet. Det är inge roligt längre! Varje årstid har sin charm sägs det – Nja, jag vet inte det jag! Det här är inte på något sätt charmigt. Hur jag överlevde förra vintern är för mig ett mysterium.

    Med det gnället återgår jag till bingen och försöker mig på konststycket att kurera mig. Jag hade hoppats på att det hade dragit sig tillbaka under natten men tydligen så bestämde det sig för att bryta ut ordentligt så idag är alvedonen och nässprayen  mina bästa vänner. För att göra dagen ännu bättre så vaknade jag i tron om att det idag var fredag. Icke! It´s going to be a looong day!

    Godmorgon. Godnatt.

  • HOPPSAN!

    Några centimeter mindre. Att tappa vikt is da shit!
    För första gången har jag fått se vilken enorm skillnad det är, det skulle krävas ett par gamla byxor från tiden då jag var som störst. Helt sjukt! Naturligtvis känner jag att jag blivit mindre men jag tycker mig inte se det. Nu gör jag det!

    Jag var emot att spara kläder från en tid som jag inte mådde toppen utan har valt att sälja eller slänga allt gammalt junk. Trodde jag! Idag gjorde jag en rensning i garderoben igen och där låg dessa gamla godingar, 4-manstältet. Galet! Jag ska aldrig slänga dom, aldrig! Jag har kommit drygt halva vägen så jag måste ställa mig bakom samma par byxor om några månader (kanske runt juletid) igen, då jag förhoppningsvis har ”kommit i mål” . Som sagt – Galet!

  • ÅTERBESÖK VID KVARNEN.

    Trots att jag för några dagar sedan skrämde upp mig själv genom att åka till den gamla kvarnen för att fotografera pigallskotteglassen fick jag inte nog. Igår tuffade jag till mig och gjorde om det och åkte tillbaka. Dock jag var inte själv utan hade både Mats och Jocke med mig samt Alvin som hade sitt multiverktyg i högsta hugg. Mer säkert än så blir det inte! Mer om det i morgon.

    Ikväll gav vi oss iväg på lite spontanbasket, efter många om och men bör tilläggas. Jag hade på något sätt lyckats fubba bort bilnyckeln. Den var verkligen helt borta. Vi har vänt upp och ner på soppåsar, tömt kaminen, klippt sönder min jacka för att leta i fodret, letat i kyl och frys samt vänt upp och ner på precis varenda sko och gryta i hela huset. Borta! Vi gick gången ut till bilen och tillbaka tre gånger och letade utan resultat, både med och utan ficklampa. När jag gav upp och satte mig på stolen i köket och tjurade för missad basket lyckades Mats se den lille rackaren ute, jämte gången vid grinden. 40 minuter senare än vad det var tänkt kom vi iväg. Jag skulle förlägga huvudet om det inte satt fast.

    Godnatt.

  • BLODAPELSIN. MOROT.

    Att blanda blodapelsin och morot i en juice var en riktig fullträff. Det är alldeles lagom av båda smakerna. Perfekt att hälla i sig efter en svinkall morgonpromenad. Någon gång i mitt liv ska jag lära mig att ta på mig efter vädret. Jag vet inte när men någon gång ska jag lyckas. Idag gjorde jag det i alla fall inte. Överhängande risk för köldskada.

    Det går åt ganska mycket frukt och grönsaker men det är ändå värt det för det smakar på riktigt.

    Såg ni melodifestivalen igår? Loreen med Euphoria!!
    (mer …)

  • FOTOGRAFERA GLASS MED LIVET SOM INSATS.

    Glass är troligtvis inte det första man tänker på när det är närmare -20 grader utanför dörren men jag är inte riktigt som det var tänkt att jag skulle bli och tänker på glass i stort sett alltid. Minusgrader har aldrig hindrat mig så igår blev en ny smak till. Eller tja, smakerna är inte nya på något sätt men jag har aldrig sett det i glass och jag har absolut inte sett dom tillsammans. En smaken är Pigall och den andra smaken är Skotte. En synnerligt märkligt kombination kan man ju tycka men se nä, det är det faktiskt inte. Det viktiga är att Pigallen ska ätas först och tätt därefter Skotte. Väldigt viktigt! Helt enligt en väninna som tycker att det är något av det godaste som finns. Första gången jag hörde det så blev hon den konstigaste av de konstigaste. Efter att ha smakat så är hon inte längre så konstig mer än att hon anser att Skotten (mindre god) ska ätas sist. Ska man inte alltid spara det godaste (Pigall) till sist och ha det mindre bra avklarat fort?!

    Ovan nämnda väninna med familj ska ikväll besökas och vad passar då inte bättre än en pigallskotteglass som gå-bort-sig-present? Jag gjorde dock en miss och det var att jag bara hackade chokladen, jag skulle naturligtvis ha smält den. Då hade det smakat mer men men, nu är det som det är, glassen är långt ifrån äcklig som den är nu.

    Jag ville fotografera glassen utomhus så jag begav mig till vår vackra gamla kvarn som finns här i byn. Jättevacker med omgivningar to die for. Jag hade med glädje bott i den där kvarnen. Tills i går! Anledningen till att det bara blev tre bilder är för att så fort jag klev ur bilen fick jag äckelkänslor. Ensam. Kall. I skogen. Livlig fantasi. Paranoid light. Jag hörde röster och det gick kalla kårar längs hela ryggraden. Gåshuden satt som en smäck. Jag blev rädd för precis allting. Ni som hängt med ett tag vet att jag är hörselskadad så att jag blev rädd för skoknarr är helt befängt. Jag var dessutom helt utan hörapparater. Det föll snö från ett tak och snöflingorna fick hjärtat att slå trippelvolter. Fy, jag var uppriktigt livrädd. Jag lyckades i alla fall ta mig upp till skjulet där jag skulle fotografera. Jag hystade upp glassen och sköt av tre bilder, hela tiden såg jag över axeln. Jag hörde någon viska ”Helena!” och någon säga ”hej.” Jag trodde att det var någon mer där men det var hela tomt! Isch…jag sköt av de där bilderna för att få det gjort, sen slängde jag på plasten på glassen, greppade brillor och påse sen var det bara att börja springa. Jag rös, jag frös och jag hade bara siktet inställt på bilen som naturligtvis var låst och med fingrar som varit utan vantar under fotograferingen gick det naturligtvis inte att låsa upp bilen med knappen. Jag tryckte och tryckte samtidigt som jag sprang allt jag förmådde. Efter många om och men samt svordomar så låstes den upp. När jag väl kom in i bilen lyckades jag andas igen. Aldrig mer kvarnen själv. Aldrig någonsin.

    Jag trivs bäst med mina egna spöken här hemma. Okända vill jag inte stöta på igen.
    Bilderna talar sitt tydliga språk. En rädd Helena är ingen stöddig typ. Livlig fantasi är inte da shit!

    (mer …)