En fotografisk matblogg
På torsdagen ska den tunna pannkakan dukas fram direkt efter tallriken med ärtsoppa. Det har Gud bestämt. Tror jag.
Eftersom jag inte riktigt tror på honom så hoppar jag över den tunna och gör en tjockis och ignorerar jag helt ärtsoppan och slänger på hallongrädde på toppen av tjockisen istället. Tipptopp!
Att göra tjockpannkaka i muffinsform är helt perfekt. Alldeles lagom portion direkt.
Så, hur gör du med pannkaka och ärtsoppa på torsdagar?
Rödbetor värderar jag högt. Nästan lika högt som Mor annas smörgåsgurka. Den där gurkan som jag inte kan leva utan. Det är nästan samma med rödbetor. Att inte ha en burk i kylen är katastrof. Det är perfekt att norpa en skiva eller två när sötsug sätter in. Perfekt.
Idag har jag provat på att pickla rödbetor. Vad det är för skillnad på att lägga in och pickla vet jag inte men jag misstänker, om jag använder min hjärna hyfsat rätt, att det är samma sak. Så alltså har jag lagt in rödbetor. Bra så!
Jag är en sån människa som kan förälska mig i precis vad som helst. I förrgår förälskade jag mig såpass i en teburk att jag blev alldeles tårögd när jag såg den. På den nivån är det. Någon kanske tycker att det verkar helknasigt och det är det. Helknasigt är ordet men detf är inget jag kan göra något åt och det är inte heller något jag tänker göra något åt. Varför ska jag göra det liksom? Att något får mig att må finafisken ser jag inte som något negativt. Nu är jag ju inte så twistad att jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med en teburk eller adoptera en eller två ungar tillsammans med den, riktigt så ”väck” är jag inte men saker som kan få igång min egen kreativitet och som sätter fart på inspirationen får mig att må bra och det tror jag gäller för oss flesta faktiskt. Det är nog tämligen normalt.
Ni som läst här förr vet nog sedan innan att jag är helfrälst i matböcker av alla dess slag. Jag fullkomligt älskar att bläddra i dom och se på allt vackert som andra skapar och sedan lyckas få på bild. Det är väldigt sällan jag lyckas återskapa det själv men det är inte det jag är ute efter, jag vill enbart vila ögonen på sådant som intresserar mig. Fotografier, genomarbetade bilder med känsla. Vem som helst kan ta bilder men långt ifrån alla kan få bilder som säger något. DET är det viktiga. I alla fall för mig. I bloggvärlden finns det enormt många fantastiska matbloggare men tyvärr fastnar inte mitt intresse när det inte är bilder som tilltalar. Hur kul är en kokbok helt utan smakfulla och läskande bilder? Är man bara ute efter goda recept så är det sin sak.
Om nu någon tomte eller framtida födelsedagspresentsinköpare (sug på det ordet en stund) råkar läsa här så finns lathunden här under. Bra va?
Ovan nämnda ljuva teburk kommer i ett inlägg inom kort. Den är väl värd att vänta på. Kärlek i en burk!
Jag misstänker att det finns lika många recept på köttfärssås som det finns människor på jorden. Alla gör på sitt eget lilla vis med sin egen kryddning. Krossade tomater, inte krossade tomater. Ketchup, ingen ketchup. Blandfärs eller nötfärs? etc etc etc
I vår familj är det oftast maken som står för köttfärssåsen. Den enklaste av dom alla! Klicka här för att se recept. Idag är det dock jag och då blir det vad det blir. Lite sånt och lite sånt. En köttfärsås med rivna morötter och riven palsternacka. Utöver det, inga konstigheter.
Ni vet det va, att anledningen till att man äter är för att man ska uppskatta tuppluren som hör till efter lunch mer? Om inte så vet ni det nu. Bra så!
Ända sen jag var en liten knodd så har pecannöt/kola varit glassen jag suktat efter när jag köpt kulglass i rån och än idag är det den som är viktigast att ha i botten. Den ska alltid avsluta hela härligheten. Tyvärr är det så att jag tycker smakerna har gått ner sig en hel del bland kulglassen man köper på kiosken, det smakar inte som det gjorde förr och glassen är tyvärr mycket isigare och det är inte alls bra. Därför kände jag att jag nog får ta tag i detta och göra en egen pecannöt/kola och sagt och gjort. En kolaglass med karamelliserade pecannötter har blivit till. Om den är isig? Inte det minsta. Om den smakar ljuvligt? Oja!
Kolan är gjord på dulce de leche, för ovetande är detta sötad kondenserad mjölk som kokat i sin burk i 2 timmar. Jag har blandat i 3/4 av burken i glassen och resten har jag ripplat i precis innan glassen gått in i frysen.
Ät den ur skål, i rån eller direkt ur burken. Strössla med fördel på lite mer av de karamelliserade pecannötterna. Det mår varke glassen eller du dåligt av.
Jag, eller snarare vi, ser väldigt sällan på tv. Fram tills för 1,5 år sedan hade vi inte ens tv. Anledningen? Det visades bara skräp och vem vill se skräp? Som sagt, nu har vi tagit steget in i 2000-talet och satt en tv på väggen, precis så som man förväntas göra och nu ser vi återigen på skräp. Vi kämpar för att hitta något som faller oss i smaken, tvingar oss själva att ligga där i soffan och hitta nån kanal bland alla miljarders som ska fånga vårt intresse. Det går sådär kan jag medge. Eller, det går inte alls.
När vi hade tv förra gången, nångång fram till 2006, så fanns det redan då tv-kockar men dock inte 10 på varje kanal utan det var på tv4 som de varvade med en 3-4 olika kockar. Hade vi tur så lyckades man tajma i så vi fick se den nakne kocken på femman. (fast då var även Jamie lite åt det hysteriska hållet) Numera, finns det någon kanal som inte har en endaste tv-kock? Eurosport? Dom är överallt, hela tiden! Den ena är bättre än den andra, den tredje har bättre råvaror än den fjärde osv osv. Ganska tröttsamt om du frågar mig.
Två av alla miljarders tv-kockar som just i detta nu går mig på nerverna.
Förr älskade jag Per Morberg. Jag älskade hur han var ”äkta” i köket. Att det inte var så noga men att det ändå var det. Det var fingrar i maten (precis som jag arbetar), det var slamrande kastruller och ingredienserna kändes höftade men det blev ändå helt perfekt. Precis så som jag vill ha det. Jag kände igen mig. Numera är han en parodi på sig själv och beter sig helt galet. Det är hysteriskt och det är på nåt sätt en översittarstil som jag inte alls vill uppmuntra. Han må vara duktig på det han gör men han börjar bli för mycket, riktigt jävla för mycket!
Gordon Ramsay. Vad ska man säga om denna kock egentligen. Han flaxar, han skriker och gormar som den värste och han på nåt sätt trycker ner varenda människa som han stöter på i sina program. Visst, det är det som är meningen men vaffan, det blir ju bara löjligt. Det ska vara exklusivt och det ska vara perfekt. Gör du inte så eller använder du inte just den råvaran så är du inte vatten värd. Att han helt läser efter ett manus behöver jag inte ens ta upp. Jag är glad att jag har hörapparater som går att stänga av, då slipper jag åtminstonde höra honom under den tiden som jag väljer att plåga mig själv när jag inte byter kanal. Hans mat må vara sagolik men han beter sig inte därefter.
Så, nu har jag fått kräkas lite. Nu till något helt annat. Kärlek!
Jamie Oliver. Helt fantastiskt kock och även människa för den delen (känner honom inte men på något sätt känns han äkta.)Han älskar det han gör, han underhåller, han vill dela med sig av det han gör och han kräver inte att det ska vara det dyraste, det flådigaste och det mest perfekta. Gör det gott, billigt och fint med det som du har möjlighet med. SÅ ska det vara! Det gör inget om det inte är tillagat från grunden och det gör inget om du inte har de rätta verktygen. Gör det för att du tycker det är kul, du vill lära dig något och du vill äta gott! Jag fullkomligen älskar Jamie Oliver. Han får mig att bli glad och faktiskt tacksam över att jag har en tv så att jag kan se hans ljuva program på 7.an, måndagar 19.25, Middag på 15 minuter. Då är det tv-underhållning i det Ljunggrenska hemmet och så fort det är över så återgår vi till livet med avstängd tv. Då har vi fått vår dos.
För att inte ha haft någon tv så tycker jag för mycket? Play har funnits i många år så lite koll har jag ändå haft.
När jag ändå är igång. Sveriges Mästerkock? Är det verkligen så bra? Trio med Bumba i juryn, den där trion som känns lika äkta som en plastikopererad docka. Nej, det är inte bra,
Nu avslutar jag gnället, blir återigen positiv – Alla tycker vi olika och alla har vi olika smak. Inget är rätt eller fel. Jag tycker så och du tycker si. Helt okej!
Så här tycker jag. Jag!
(idag ser jag på tv i flera timmar – Skid-VM)
Vill man flirta med mig är det tämligen enkelt. En perfekt gjord cappuccino och jag älskar dig för resten av mitt liv eller som här, något från Pip Studio och du har mig som i en liten ask. Sedan Pip dök upp för några år sedan är jag helt fast och jag misstänker att jag aldrig någonsin kommer släppa taget. Det är jag. Färgerna är jag. KAOSET är jag! Ingen ordning men ändå kan man finna en röd tråd (om man är observant), precis som i Rud.
Ljusstakarna är gjorda för att hamna hos mig. Så enkelt är det!
Detta är ju väldigt långt ifrån allt vad matlagning heter men det är väldigt mycket jag och Helena Ljunggren är ju jag. Senast jag kollade.
Dagens lärdom. För mycket kaffe gör det svårt att sitta still. Drick inte typ en halvliter innan ett läkarbesök som varar en timme.
Dagen efter. Det är idag det. Första deltävlingen i Melodifestivalen är avverkad och min hatkärlek till hela spektaklet blir bara större och större. Jag ser det, år efter år, jag hatar det mer och mer, år efter år men ändå sitter jag där i soffan och glor ögonen röda och gnäller mig sönder och samman. Varför? Jani, det finns det inget som helst svar på. Hjörndöd troligtvis med drag åt självplågeri.
Sverige ser jag som ett land som faktiskt kan göra musik. På riktigt! Och trots detta så visas det upp skräp som inte ens en nästandöv som mig själv klarar av att lyssna på. Jag menar, Gosagosa? Seriöst, vad var det?! Skjut mig!
Nåväl, nu är det hemska över och jag inser att det är inte själva Melodifestivalen som är det mysiga/roliga/trevliga utan det beror helt och hållet på sällskapet och just sällskapet igår är jag mer än nöjd med. Bästa sällskapet i alla kategorier! Vi blev spontaninbjudna och vi skickade på oss varsin onepiece och slängde in oss själva i bilen och drog till grannbyn. Spontaninbjudningar är perfekt. Onepiece är mindre perfekt. Typ värsta plagget någonsin men vad gör man inte?
Mats, han den där som jag är gift med, tittade djupt ner i glasen där han satt i sin onepiece, något missfärgad dessutom efter en tvätt med fel färg, och har idag en dag som inte går i världens snabbaste tempo och suget efter sött, fett och flôtigt är mer än vanligt så vad passar då inte bättre med belgiska våfflor till lunch? Rabarbermos på toppen som trängs med grädde, blåbär och granatäppelkärnor. Jodå, även jag som inte tittade ner i något glas alls igår förutom i kaffeglaset tyckte det smakade alla tiders!
Receptet på de belgiska våfflorna hittar ni här.
Rabarbermos med en liten uns apelsinsmak
300 gram rabarber, fryst
saften från 1 apelsin
1,5 dl strösocker
Lägg allt i en kastrull och låt moset puttra i 10-15 minuter. Häll upp i ren och torr burk. Förvara i kylen.
