Etikett: semifreddorecept


  • ÖVERALLT OCH INGENSTANS.

    Man vet ju aldrig men vill man så finns det fler ställen och fler möjligheter att följa mig. Vill man komma i kontakt med mig så finns även den möjligheten via info@helenaljunggren.com

    Bloglovin – Uppdateras automatiskt. För att lägga till finns det en ”knapp” under varje inlägg.

    Facebook – platsen jag hatar att älska.

    Twitter – @vonSkraphog – Twitter och jag är inte de bästa av vänner men vi försöker nöta på så mycket det går.

    Instagram – vonSkraphog – Här läggs det upp bilder på i princip allt möjligt. Högt och lågt med varierad kvalité.

    Pinterest – Älskar! Kikar mest utan att pinna vidare. Lär mig!

    Vid-sidan-om-blogwww.Lovelylife.se  – Allt som oftast samma inlägg men ibland kan det tänkas komma upp något annat.


  • ETT LYCKAT MISSLYCKANDE. KOKOS & ANANAS.

    Ibland blir det inte riktigt som jag har tänkt mig. Detta var tänkt att bli en krämig historia till glass men slutade i någon form av sorbet fast ändå glassigt. Typ. Smaken är det absolut inget fel på. Kokos och ananas i samma tugga ÄR gott. Så är det bara! Smakerna tar mig till sommaren, solen, en hängmatta under stora lönnen och en bok. Jag blir lugn av kombinationen. Jag känner solbrännan på axlarna, den där brännan som inte alls var tänkt att svida sådär somrigt men som ändå gör det.

    Att den blev mer som sorbet ser jag inte som något negativt alls, det gör bara att den passar ännu bättre när det är varma vindar och strålande sol. Det svalkar mer, inifrån och ut. Det är fräscht, lite sött och syrligt.

    Vill man inte äta den som glass/sorbet så kan man skopa upp en kula och lägga i ett stort glas och hälla över nån sötsliskig dricka – Vips så har man en float som man sent kommer glömma.

    Idag får engelskan vila. Orkar liksom inte tänka. Google translate får göra jobbet.
    (mer …)


  • MANGO & VIT CHOKLAD.

    Det blir glass och lite till. Läs om du orkar.

    Det finns en glass som min syster har förälskat sig i rejält. Varje gång hon kommer hit så pratar hon om den där glassen men jag kommer liksom aldrig till skott att göra det igen. Troligtvis beror det på att jag vill sällan göra samma sak två gånger utan vill, när jag liksom ändå är igång, testa nya saker och smaker. Glassen hon vill ha är Mangoglass med vitchokladkross (klicka för att komma till receptet). Just den glassen är väldigt lätt i smaken och konsistensen, det är ingen maffig glass vilket betyder att det i princip går att äta precis hur mycket som helst. I princip. Nångång tar det naturligtvis stopp. Eller?

    Nu har jag gjort en annan typ av mangoglass med vit choklad. Den är gräddigare och lite krämigare. Om jag får bestämma så tycker jag den är lite bättre trots att den enbart är smaksatt med arom och innehåller ingen mango alls. Om jag, mot all förmodan, skulle få för mig att göra samma smak en gång till så ska jag absolut prova att göra den med riktig mango istället. Då blir det nog, om möjligt, ännu bättre. Anledningen till att jag tycker att den nya varianten är bättre är för att den innehåller det som många nog tycker är onödigt – gelatinblad och glykos. Det är dom två ingredienserna som gör hela glassen. Det är dom som gör att glassen håller sig fräsch och mjuk trots att den står i frysen i flera dagar efter. Den blir inte isig och den blir inte sådär fet att den åker kana i gommen. För att få till en riktigt bra glass så krävs dom två ingredienserna – Tro mig!

    Gör glassen.

    Nu blir det personligt. Jag vill tala om. Jag behöver berätta.

    Jag är inne i ett skov i nuläget, ett skov som troligtvis kommer att ta knäcken på mig. Jag har anfall som varar i 10-12 timmar, varje dag! Jag lovar att humöret blir inte toppenbra av det. Jag är arg, ledsen, förtvivlad och förbannad om vartannat. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det mer än att köra huvudet i kudden och hoppas på det bästa. Hoppas att jag kan öppna ögonen efter någon timme och vara stabil igen. Om inte, är det bara att göra om samma procedur att köra huvudet i kudden, försök somna för att sedan vakna i tron om att anfallet har gett vika. De senaste dagarna har jag fått göra om den proceduren många gånger utan något trevligt resultat. Nu har jag lärt mig att ljudbok kan hjälpa mig med den värsta stunden av maktlöshet. Även om jag hör som en kratta så trycker jag in dom där lurarna i öronen, höjer ljudet till max (en och annan trumhinna hade nog pyst vid det laget) och lyssnar, försöker förtränga att världen på andra sidan ögonlocken snurrar likt en jojo i full snurr. Det går sådär men det går. Det måste gå, jag har inget alternativ.

    Jag önskar så att jag kunde visa hur det snurrar, hur det känns som att hela huvudet är på väg att skruvas av. Känslan när huvudet släpper från kroppen och kastas ner mot golvet. Golvet som jag inte vet om det är upp eller ner. Hur känslan är att försöka hålla fast huvudet mellan händerna för att på något sätt förvissa mig om att det visst är stilla. Jag önskar även att jag under dessa anfall hade möjligheten att spela in hur det låter i min öron, hur tinnitusen drar igång på alla möjliga instrument. Allt från blockflöjt till flygplansmotorer, trummor och fiol. Innan jag insjuknade i det här fullständigt vidriga visste jag inte vad yrsel var och jag kunde aldrig förstå hur tinnitus faktiskt kan låta. ”Men lite yrsel är väl inget och ett litet pip som låter i bakgrunden kan väl inte vara så illa?” Det kan det! För det är inte lite yrsel och det är inget litet pip. Det är tortyr av värsta sort. Maktlöshet som varvas med ovisshet. Hur länge kommer det vara denna gången? Kommer jag någonsin att kunna sätta mig upp igen? Vågar jag gå ut? Vågar jag åka till en vän utan att köra av vägen eller kommer jag bli stående vidväggrenen och försöka hålla fast huvudet som inte längre sitter fast? (jag kör sällan bil själv av just den anledningen) Hinner jag gå ut med hundarna eller får dom en hel dag inne med en blåsa som är på väg att sprängas? Hur länge blir jag sittande? Kan jag se siffrorna på telefonen så jag kan ringa någon, någon som jag inte hör om den svarar i andra änden? Vem tar hand om det som kommer ur min kropp när jag inte längre orkar hålla emot? Är jag hemma? Är jag ensam? Vart är jag? Allt samtidigt som jag tänker på min man, han som står där som en klippa i full storm, han som håller mitt huvud när jag inte längre orkar, han som lägger handen på min rygg. Min man som kämpar med inte bara sin egen oro utan även min, han som försöker förstå hur han ska göra för att underlätta mitt kontrollbehov under anfall, han som tar hand om allt och torkar mina tårar när jag i min förtvivlan säger ”förlåt förlåt förlåt, förlåt för att jag utsätter dig för det här.”

    Innan jag blev sjuk visste jag inte vad kontrollbehov var. Det var något som jag tyckte var störtlöjligt. Slappna av! Nu är jag av en helt annan tro och jag har ett sjukt kontrollbehov. När jag är ”frisk” och har balansen under någorlunda kontroll måste jag göra allt, ingen får göra det åt mig. Det ska göra på mitt sätt för när jag ligger där i sängen med skruvande huvud och har jävulens orkester i öronen måste jag släppa allt och låta någon annan ta hand om livet, ta hand om mig.

    Livet med meniere är inte bara ”lite yrsel” och det är inte ”lite pip”. Det är ett rent helvete. Ett snurrande helvete som gör så fruktansvärt ont psykiskt och tyvärr även ibland fysiskt när kroppen inte orkar hålla emot, när benen ger vika och segnar ihop likt spagetti som precis skickats ner i kokande vatten, när kärlen runt ögonen brister av kräkningarna som pågår i timmar och när man i ren förtvivlan slår pannan i väggen och önskar att livet tar slut här och nu. Jag orkar inte mer! Jag blev ”lovad” färre anfall, kortare anfall men tyvärr så följer jag inte den mallen heller. Allting blir mer och mer, värre och värre.

    Positivitet kan man komma långt med sägs det, idag vet jag inte ens vad positivitet är. Jag vet inte idag. Jag vet nu. Nu är det stilla, ljudet dämpat. Jag har en maskin tvätt att hänga upp, en diskmaskin att tömma och en säng att bädda. Hinner jag eller blir det en dag med händerna krampande runt huvudet i alla dessa timmar igen? Jag vet inte och det är det som gör så förbannat ont!

    (mer …)


  • KRÄMIG. LJUV. ÅH SÅ LJUVLIG.

    Söker du efter en krämig glass? En glass som är len? En sådan glass som är enkel? Då har du hittat alldeles rätt. Det kan liksom inte bli mer rätt än så här. Den här glassen kommer få dina smaklökar att sjunga högt och länge. När maken smakade rullade ögonen i ansiktet på honom och han viskade nästan fram ”det är är det lenaste jag någonsin smakat, är den på riktigt?” Det är ett tecken som är svårt att inte ta på allvar.

    Om man har en burk kondenserad sötat mjölk i skafferiet och man inte riktigt vet vad man ska göra med den så ska man alltid använda den till glass. Se det som en regel! Eller, vi säger så här, gör aldrig något annat än glass med kondenserad sötad mjölk. Okej?

    Jag har inte smaksatt den med något annat än en gnutta vaniljpulver så man kan säga att det är en vaniljglass fast modell de luxe. Att jag ripplade i världens bästa kolasås gjorde det hela till en symfoni. Det här går inte att misslyckas med, det är en omöjlighet. Har du aldrig gjort egen glass men står i startgroparna för att göra den första är mitt råd att göra denna. Du kommer aldrig vilja köpa glass igen!

    Så, ta fram den där burken med den kondenserade mjölken och sätt igång. Äggvitorna du får över ska du inte slänga, dom tar vi hand om i nästa inlägg och recept.

    (mer …)


  • GLASSTÅRTA. CHOKLAD & KÖRSBÄR

    Ni har väl inte missat Made by Mary? Nä, jag tänkte väl det!

    Häromdagen visade hon upp en pavlovatårta som jag inte lyckas slå ur huvudet. Pavlova är något som kan få mig att i princip gå med på precis vad som helst. Det där sega, söta och spröda är lycka för min mun. Nu lyckades jag inte riktigt få till dom lika vackra som Maria men vad spelar det egentligen för roll när det är smaken som räknas?

    Jag gjorde en glasstårta som jag fyllde med chokladglass och ringlade på lite varm körsbärsgelé som pricken över i.et.

    Om det är gott? Gör det bara så får du svaret i första tuggan!

    Den observante ser att jag endast använt tre av de fyra rundlarna. Vart den fjärde blev av behöver inte inte ta upp men jag kan meddela att jag behöver inte mer sött idag.

    (mer …)


  • LÄNGTAN. HALLON – DOFTEN AV SOMMAR.

    Någon gång ska jag sluta klaga på kylan men inte idag. I vårt svinkalla hus är det inte alls svårt att längta till sommar och värme. Fullt påklädd under filt hjälper inte. Jag vill ha behaglig temperatur, jag vill kunna andas utan att förfrysa näsan och jag vill kunna ha öppet och känna den ljumma tvärdraget. Det är långt kvar. Alldeles för långt. Under tiden får jag drömma. Hallonsorbet hjälper till.

    Det är inte mycket som slår en hallonsorbet en varm sommardag. Det svalkar hela själen. Det är sött, syrligt och alldeles alldeles underbart. Att det är enkelt att göra gör det ju inte sämre. Vill du ha en riktig ”express-hallonglass” istället för sorbet mixar du frysta hallon med vaniljyoghurt (1 dl bär + 1 dl yoghurt) och serverar genast. Mycket uppskattat av stora som små. Busenkelt!

    (mer …)


  • PECANNÖT & KOLA

    Ända sen jag var en liten knodd så har pecannöt/kola varit glassen jag suktat efter när jag köpt kulglass i rån och än idag är det den som är viktigast att ha i botten. Den ska alltid avsluta hela härligheten. Tyvärr är det så att jag tycker smakerna har gått ner sig en hel del bland kulglassen man köper på kiosken, det smakar inte som det gjorde förr och glassen är tyvärr mycket isigare och det är inte alls bra. Därför kände jag att jag nog får ta tag i detta och göra en egen pecannöt/kola och sagt och gjort. En kolaglass med karamelliserade pecannötter har blivit till. Om den är isig? Inte det minsta. Om den smakar ljuvligt? Oja!

    Kolan är gjord på dulce de leche, för ovetande är detta sötad kondenserad mjölk som kokat i sin burk i 2 timmar. Jag har blandat i 3/4 av burken i glassen och resten har jag ripplat i precis innan glassen gått in i frysen.

    Ät den ur skål, i rån eller direkt ur burken. Strössla med fördel på lite mer av de karamelliserade pecannötterna. Det mår varke glassen eller du dåligt av.

    (mer …)


  • KOKOSGLASS MED DULCE DE LECHE

    Vispa äggulor och socker till en slät, fluffig smet. Rör ner kokosmjölk, grädde, mjölk. Häll över till en kastrull och låt smeten sjuda, inte koka! (kokar smeten kommer den att stelna), tills den tjocknat något, ca 15 minuter.  Lägg i blötlagda gelatinblad om du valt att ha med det, rör försiktigt tills de har lösts upp, rör i glykos och rostade kokosflingor. ställ sedan in smeten i kylen och låt den bli helt kall. Minst 5 timmar. Helst över natten.
    Kör i glassmaskin till krämig glass, ca 40-45 minuter. Lägg glassen i en väl kyld bunke med lock i frysen en timme innan servering.

    Utan maskin: Följ receptet tills det är dags för frysen. Ställ in smeten i en frystålig bunke och låt den frysa i en halvtimme  och ta sedan ut smeten igen och vispa den slät. Upprepa varje halvtimme under 4 timmar.

    Dulce de leche – Kolasås

    En burk med sötad och kondenserad mjölk som fått koka övertäckt med vatten i max 2 timmar (1,5 timme räcker). Kyl och servera till glass. Vill man ha den lite lösare är detta enkelt åtgärdat med en liten skvätt grädde. Vispa och häll upp.


  • GLASS 2.0

    Ny dag, ny vecka, ny glass. Helgen har flutit på med slutredigering av bröllopsfoton. Närmare 2500 bilder har vi lyckats ta oss igenom sen förra lördagen. Det tar sin lilla stund och även om det är fantastiskt roligt så tar det rätt friskt på krafterna. När man gått igenom hälften så är man dessutom så trött på sina egna bilder, så trött att man funderar på att aldrig ta upp kameran igen.

    Jag har börjat min dag på ett alldeles perfekt sätt med en 7-stegsmodell för en fantastisk bra start på dagen. Jag vaknade, flippade, flippade lite till och sen gick jag mentalt i däck. Dagens visdom – skaffa inga djur men gör du det ändå så lev med konsekvensera av ditt, och deras, handlande. Ibland hjälper det inte att dom är söta. Jag lever med konsekvenserna och jag är smärtsamt medveten, tyvärr.

    Istället för gnäll –  Glass!
    Blåbärsglass har jag gjort förr men då har jag aldrig använt mig av mirakelingrediensen kondenserad, sötad mjölk. Den stod där i skåpet och såg så ensam ut. Det ska gå! Det gick!  Den som jag gjorde blev dock en smula söt, inte så det stör men för att göra den lite godare så halverar jag sockermängden i receptet. Jag missade helt hur söt kondenserad SÖT mjölk redan är. Blåbären ska vara tinade och avrunna (spara endast lite saft) innan de tillsätts.

    Många försöker hitta genvägar till goda glassar men jag är av den åsikten (någon annan är fri att ha sin) att det finns inga genvägar för den perfekta glassen. Man kan inte stressa ihop en glass och tro att det kommer att bli god. Visst, om du stressar ihop den så fungerar den precis när den är färdiggjord och har fått stå i frysen nån timme innan servering men får den stå längre är det lögn i helvete att skopa glassen. Stenhård, isig och har du tur att få loss nån bit eller två, flottig. Så flottig att den liksom åker kana i gommen. Så ska det absolut inte vara!

    En glass ska vara mjuk och krämig även om den står i frysen i flera veckor (så länge finns dom aldrig kvar i detta hushållet men i andra kanske). Du ska kunna skopa den i princip omgående då den kommer ur frysen (all glass smakar i och för sig lite bättre om den får stå i rumstemperatur i 10-15 minuter innan den skopas)

    Glassens A&O enligt mig:
    Äggulor (minst 5 stycken)
    Gelatin
    Flytande glykos

    Smeten ska svälla i kylen minst 24 timmar
    Glassen ska gå i glassmaskin i ca 50 minuter. Alla iskristaller måste slås sönder om man inte vill ha en isig glass.

    Gelatin och flytande glykos gör glassen krämiga och mycket lenare, oavsett vad någon annan säger!
    Tänker du bara på detta så är du i princip hemma innan du ens hällt smeten i maskinen. Har du ingen eller du vill inte köra glass i maskin så måste du ta ut smeten varje halvtimme under 3-4 timmar och vispa smeten slät varje gång. Allt för dom förbenade iskristallerna som kan förstöra vilken glass som helst. Dom måste väck!

    Vill ha andra smaker är det bara att kika in här, det finns en hel drös. En del med gelatin/glykos och även en del utan men ett råd är att ändå tillsätta det (det var innan jag insåg skillnaden). En del är stressgjorda men dom flesta är gjorda på ”rätt” sätt. Våga testa dig fram, rätt var det är så har du den ultimata glassen i frysen!

    Blåbärsglass 2.0, ca 1 liter färdig glass

    1 burk kondenserad, sötad mjölk
    2 dl grädde
    1 dl standardmjölk
    en knivsudd vaniljpulver, var försiktig för det behövs bara ”yttepyttelite”

    5 äggulor
    0,5 dl strösocker
    2 gelatinblad
    2 msk flytande glykos
    250 gram tinade blåbär

    Vispa ägg och socker pösigt. Lägg gelatinbladen i vatten.
    Häll kondenserad mjölk, grädde, mjölk och vaniljpulver i en kastrull och låt det hela precis koka upp. Ställ åt sidan för att svalna. Häll försiktigt i den avsvalndade mjölken i äggblandningen och häll tillbaka alltsammans i kastrullen och låt det sjuda, det får absolut INTE koka, tills smeten har tjocknat något. Ta från värmen och rör försiktigt i gelatin och glykos och tillsist blåbären. Låt sedan smeten bli ordentligt kylskåpskall, låt den stå i kylen i minst 10 timmar men helst ett dygn,
    Kör i maskin i ca 50 minuter och lägg glassen i en välkyld bunke och ställ in i frysen. ta fram 10-15 minuter innan servering.


  • KALL GLASS


    Har du en glassmaskin i skåpet som du glömt bort? Plocka genast fram den och skapa dig din egen glass. Med ett vanligt hederligt vaniljglassrecept kan du fixa smakkombinationer som du sent kommer att glömma. Om du ens gör det någon gång.

    Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Glass är inte svårt att göra men för att få en riktigt fin, krämig och välsmakande glass så krävs det att smeten får svälla och ta den tiden på sig som den behöver för att tjocka till sig för att det ska bli ett så bra slutresultat som möjligt. Att göra snabbglass är långt ifrån lika bra som att göra den med omsorg. Tycker i alla fall jag men vi är alla olika. Någon kanske tycker om hård och isig (isig blir den om den inte får gå tillräckligt länge i maskinen eller vispats upp flera gånger under frystiden (utan maskin) glass. En glass som aldrig kan frysas och plockas fram igen utan att ha blivit stenhård och krispig av is. Jag är inte en av dom.

    Att ha gelatin och glykos i glassen är också en smaksak men med båda dom ingredienserna blir glassen mycket smidigare, lenare och krämigare. Utan gelatin tycker jag att glassen har en tendens att åka kana i gommen och efterlämna nånting som känns sådär äckligt fett. Det vill jag undvika och använder mer än gärna både gelatin och glykos.

    Vilken smakkombination skulle du vilja ha?
    (Återkom så kanske den tillverkas i mitt kök och läggs upp här på bloggen med hänvisning till din egen blogg såklart)

    Om det är så att du har lite problem med att läsa receptet på bilden så klicka på länken här under.

    (mer …)