HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: tacksamhet

  • ETT KALAS I ETT GARAGE.

    garage

    Ytterligare en födelsedag har passerat och jag lägger till en siffra efter trean. Det närmar sig fyran med stormsteg. Det här med att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir stämmer verkligen. Jag tycker inte att jag riktigt hänger med. Vips! så är det nytt år och allt börjar om igen.

    Det finns inget tillhörande uterum till vårt hus, visst vi har en altan men den har gjorts om till ett tillhåll för djuren som vi delar lya med. Vi bor på landet, i skogen och har innekatter. ”Jättekonstigt” säger någon. ”Dumt” säger en annan. ”Stackars djur” säger en tredje. osv osv osv…
    1. Nej, inte jättekonstigt. För mig och min man helt normalt.
    2. Jo, det må vara hänt men jag är alldeles förälskad i mina katter. Jag är rädd för att dom ska bli påkörda (vi bor vid en grusväg där det verkar råda fri fart) inte för att dom ska dö (jag vill såklart inte att dom ska dö) utan för att dom ska bli skadade vid en påkörning och att jag då hamnar i en sits då jag kanske måste göra slut på livet. Jag vill inte det! Plus att det finns mycket räv. Jag har hur många anledningar som helst.
    3. Åhnäh. Det går ingen som helst nöd på något av våra djur. Ingen djurmisshandel här inte. I sommar ska dom dessutom få det utbyggt med gräsmatta och annat bra.

    Nåväl, uterum! För två veckor sedan slog det mig att vi kan väl ordna ett uterum i garaget, platsen där det bara är en massa ved. Sagt och gjort, vi började stapla ved (läs: slet ihjäl oss helt) och allt eftersom började det bli det där uterummet som vi väntat på så länge. Där är det ingen ordning, det är ojämnt jordgolv, veden trängs längsmed väggen och vi vet med säkerhet att här kommer många sommarkvällar att rivas av. Jag fullkomligt älskar vårt perfekta operfekta hem! Äntligen har jag landat i det.

    Igår hade min lille och älskade man styrt ihop ett litet kalas för mig och vad passade då inte bättre – uterumsgaraget! Han hade bjudit in våra vänner. Grillarna startades upp och alla hade med sig mat som dukades upp och den mest perfekta buffén tog form. Så mycket gott och SÅ MYCKET mat. Jag blev proppmätt bara av att se all mat så det är inte utan att jag är lycklig för att det blev en hel del över för idag är jag inte riktigt lika mätt. Man kan säga att vi troligtvis har mat för en vecka framöver, eller tja, så länge som maten håller i alla fall.

    Regnet kom ju naturligtvis men vad gjorde väl det. Tack för igår! Ni är allihop helt fantastiska och jag känner en sådan tacksamhet över att ni finns med i vårt liv.

  • SÄG DET MED ETT ÄGG.

    ägg

    När ägg används i terapeutiskt syfte kan det se ut så här. Det tog inte många minuter att skjuta av men det hjälpte mig under den lilla stund jag fick. Helt utan vatten fanns det inte så mycket att göra i matväg.

    Sedan i måndags har vi haft problem med vattnet i vårt hus vilket i sin tur har gett mig ångest modellen brutal. Jag är i grund och botten inte alls en ”äsch, det löser sig”-person utan jag är precis tvärtom. Mina nerver rasar vid minsta lilla problem som uppstår. Jag hyperventilerar och målar fan på väggen direkt. Jag lyssnar efter fel samtidigt som jag försöker överleva genom att sätta på mig ”skygglappar”. Jag är rädd på riktigt av någon anledning. Idag rasade jag fullständigt då ljudet från pump och hydrofor vägrade att sluta. Den pumpade och pumpade utan att lägga av. Jag andades så häftigt under några timmar på förmiddagen att jag nu sitter här med värkande lungor, ett väldigt ont huvud och en yrsel som är den värsta sedan Sten Sture den äldre föddes. Min man fick komma hem från jobbet för det var ohållbart. Jag pallade inte en endaste minut till.

    Vi har turen att bo jämte världens bästa granne. Vår hustomte. Vår bonde. Jag vet inte vad jag hade varit om inte han hade funnits. Vid alla våra problem vi har haft med huset så har han ställt upp till hundra procent. Han fixar och donar och löser det alltid. Så även idag. Hoppas jag! Vi har fått öppna upp brunn och ta upp backventil, skruva bort och köpa ny. Sitter lite på nålar fortfarande att det ska börja väsnas med pump/hydrofor igen men hittills verkar det vara lugnt. Vi skulle haft hit en slamsugare också för att få brunnen ordentligt rengjord innan men tyvärr hade dom ingen akuttid över till oss så vi får göra om proceduren om någon dag eller två. Eller, vår hustomte får göra om det. Vi nöjer oss med att stå vid brunnen och kika ner samtidigt som vi klämmer i med våra absolut bästa hejaramsor (läs: ställa enerverande frågor) vi har på lager. Jag är så tacksam!

    Tänk på det när ni köper hus. Kolla alltid upp vad det är för grannar. Det gjorde aldrig vi men har lärt av oss genom åren av andra vi känner. Man kan ha otur men har man samma tur som oss då ska man skatta sig lycklig.

    Uppskatta din granne. Hjälp din granne. Du anar inte hur mycket det kan betyda!

    Nu ska jag starta film och inte röra mig ur fläcken på flera timmar.
    Puss.

  • EN PLATS ATT NJUTA

    I brist på mat med tillhörande bilder och recept får vår matplats ställa upp. Det är här vi blir mätta och belåtna. Det är här katterna blir till tomtebloss. (en liten överdrift då det bara är en av dom som lyckats lägga sin svans i ett brinnande ljus. Det gick väl även om oset som uppkom låg som en tjock matta över halva huset under en tämligen lång stund)

    Jag är återigen inne i en period där ingenting är rolig, ingenting smakar som det ska och jag är så enormt trött. Trött på i princip allting. Jag försöker se det bästa även om det är svårt, jag ger mig inte även om det känns omöjligt.

    På nåt sätt vill jag med denna bilden bara säga att jag är så enormt tacksam för alla läsare och för min lilla, lilla familj. Jag får mail och kommentarer här på bloggen som gör mig alldeles överväldigad. Jag har fått kontakt med människor från alla möjliga hörn av världen, människor som jag aldrig någonsin hade ”mött” om det inte vore för en blogg som från början bara var en plats där jag ville visa att jag kunde. Jag hade ingen som helst plan mer än det fick mig att må bra och som jag skrivit i min presentation här på sidan, det får mig att glömma allt det jobbiga. Det är tämligen fantastiskt och helt underbart. Så lite blev så mycket!

    Så, med detta dravel vill jag tacka och niga mitt allra finaste. Tack för att just du finns!

    Puss

     

  • HÄR ÄR RUNE. HEJ RUNE!

    En gåva från en vän. En gåva helt i min smak. Rune är sur och lite surare ska ha bli innan han ska bli ett riktigt fint luftigt och gott bröd. Förhoppningsvis. Han är igångkickad med lite vatten och lite mer mjöl. Jag hoppas att jag i morgon ska ha fått riktigt fin fart på honom så att jag får knåda lite.

    Att döpa sin surdeg tycker jag är så rart och mysigt. Någon man tycker om och ska vårda ska ju naturligtvis ha ett namn! Jag minns min fina Sura Sigrid som gav oss några riktigt goda och rent av snygga bröd innan hon gick i graven, alldeles bortglömd i skafferiet. Det ska inte inte hända med Rune. Han ska få följa med riktigt länge. Tack Ylva!

    Igår var vi på roadtrip hela dagen och det priset betalar jag idag. Yrsel och migrän står sida vid sida och nöter. Med värktabletter och vila med jämna mellanrum försöker jag hålla dom i någorlunda schack. Tyvärr är båda sjukdomarna mer rutinerade än jag, trots flera års aktivitet,  så det är en smula kämpigt måste jag erkänna.  Trots mindre bra dag idag så känner jag mig ändå glad.  Jag hade några fina möten igår som gör det hela så mycket värt det. En lunch på Ikea i kungens kurva med Kardemummagumman Nette, en nostalgitripp till Globen City (jag bodde där mer eller mindre varje helg i 3 år då min man  bodde i Stockholm),  en fika med en fin vän på Lidingö (alldeles för kort) och avslutningsvis en plats på läktaren i Fyrishov Uppsala där vi kikade på matchen mellan Uppsala basket och Borås basket. En synnerligen trevlig dag men väldigt fysiskt påfrestande. Men trots det påfrestande så känner jag en sådan enorm glädje över alla otroligt fina och rara människor jag möter. Kända som okända. Så många leenden som jag fick igår var riktigt längesen. Det värmer i hela hjärteroten. Bara att någon ler och säger hej i en dörr kan få mig att bli lycklig hela dagen. Att bjuda på sig själv borde fler göra, titta på telefonen eller klockan kan man göra efter att man har hälsat eller hjälpt någon att öppna en låst dörr och släppt in. Vänlighet är gratis! Borås basket förlorade men vad gör väl det när fjärdeplatsen är säkrad och hemmafördel är spikad i kvartsfinalen. Vi ser ut att gå emot en riktigt fin vår. Nästa vecka startar kvartsfinalerna! Vi ses väl då?

    Nåväl, åter till surdeg. Sitter du och trycker på det bästa surdegsbrödet och känner för att dela med dig så tar jag gladeligen emot.

    Hoppas att din dag är bättre än min.
    Ta hand om dig!

  • ATT TA TILLBAKA SITT LIV

    Jag vill skriva mycket om just glädjen att få tillbaka livet, så idag blir det inte mycket matprat. Gastric bypass-operationen är det bästa jag någonsin har gjort i mitt liv! Jag kan inte säga det nog många gånger.

    Att jag mått dåligt över min vikt är inget som jag någon gång känt att jag har gjort men nu inser jag. Just nu mår jag så fantastiskt bra. Allt börjar bli roligt. Jag vågar, jag kan och nu till det absolut bästa – JAG VILL! Jag har aldrig haft en sådan vilja som jag har nu. Livet börjar bli spännande igen!

    Jag undrar vart det ska sluta. Jag har ”bara” tappat dryga 25 kg men redan nu har jag förändrats, hur kommer det då bli om 50 kg?!  Jag kommer få det bästa livet. Tveklöst!

    Förr, när jag gick utanför dörren, så tog jag automatiskt på mig min mask. Glada Helena! Att ha en mask är bra, man slipper visa sitt rätta jag. Jag var alltid ”glad”. Att inta en försvarsställning är viktigt om man i grund och botten är osäker. Jag kände att alla tittade på mig. Jag sa alltid ”Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker” men vad jag egentligen gjorde var att jag läste in allt negativt. Jag var fetast, fulast och alla pratade illa.

    NU, oavsett vart jag är, så är min mask undangömd. Jag är idag glad på riktigt. På riktigt! Jag tänker inte längre på något försvar. När jag är ute är jag så stolt och naturligtvis ser alla människor det så idag är det inte några negativa blickar jag läser in. Allt är positivt. Även om jag inte vet, tyvärr, vad andra tänker så ser jag bara att dom är imponerade av att jag har lyckats med det jag har gjort. Det är skithäftigt för att tala klarspråk.

    Igår tog jag tillbaka en stor del av mitt liv. Basket! Det har en gång i tiden, under väldigt många år, varit mitt liv. Men i takt med att vikten har ökat så har jag dragit mig längre och längre ifrån. Tills i går.

    När jag satt där på läktaren i Boråshallen och hörde gnisslet av skorna på planen så kom tårarna. Vilken känsla! Som jag har saknat det. Förr har jag inte orkat gå och titta och ha masken på mig men nu skiter jag i den. Det pirret jag kände då, när jag satt där och tittade på taggade basketspelare som gör det som dom är absolut bäst på och gnisslar med sina skor för min skull, är så mycket bättre än en fakemask. Det kan låta överdrivet men igår levde jag. Jag tog tillbaka livet. Jag gjorde det jag är bäst på – Jag var mig själv!

    Jag är fortfarande helt lyrisk. Tänk att något så lite som att se en basketmatch kan göra så mycket. För mig är det idag allt.

    Jag kommer att sopa mattan med livet!