”Du får välja! Antingen får du den tatueringen du vill ha eller så får jag en!” , sa han med ett brett leende, nöjd över att ha kläckt en presentidé,  när han klev in genom dörren den 10 juni i år. Just 10 juni firade vi vår åttonde bröllopsdag och trots att vi inte sysslar med presenter och gåvor så vill min man ändå alltid göra nåt. (Jag är precis tvärtom, jag är inte noga med det där alls men jag övar – ibland)

Nu blev det ju så att vi båda får. Jag får bara vänta till årsskiftet eftersom min är ett större jobb. Jag fick min tid i mitten av november men eftersom vi ska ut och resa i december så kände jag att det är tråkigt att behöva tänka på en färsk tatuering som sitter placerad mitt på ryggen. Att krångla med att skydda den från sol blir bara jobbigt så jag får dra ut på det lite till. Har jag väntat såpass länge som jag har gjort redan så kan jag vänta lite till.

Nåväl, det är extrem hedrande att ha fått ta plats på min mans kropp. Pussmunnen är min och jag tror det gick åt ett helt läppstift innan jag fick till det (någorlunda) och trycket lämnades in hos tatueraren. Han är märkt och han är min – så fint!

Man ”ska” inte tatuera in någons namn men enligt maken så är det inte mer än –  ”skiter det sig så har vi iaf en arton år lång fin historia”. Han har så rätt så rätt!

Det andra på bilden, jordgubbarna och körsbären – vad ska jag göra med dom? Jag är helt tom i huvudet men kunde ändå inte låta bli att köpa när jag var på Ica. Dom skrek liksom efter mig.